Är jag en person med mycket otur? Jag skulle vilja påstå det. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Mitt plan till Stansted blev inställt. Min resa som började kvart i åtta i morse i Malmö och som skulle sluta klockan fem i Oxford slutade istället klockan kvart över tre - i Malmö igen. Det kändes snopet på gränsen till surrealistiskt. Efter alla ansträngningar, allt tjafs med diverse personal, alla fåfänga försök att få en biljett med ett annat plan - efter allt det, ingenting. (Och jag hinner inte åka imorgon, måste vara i Sverige på söndag, har två viktiga dejter på måndag.)

Jag kanske inte ska beklaga mig. Det är så oattraktivt. Plus: svältande barn och hela den grejen. Men ändå - jag reser typ aldrig, jag är den mest jante personen som jag känner, unnar mig aldrig någonting, gör aldrig något extravagant. Det här skulle bli en present till mig själv, en helg i Oxford tillsammans med två briljanta hjärnor och deras eviga skämtande. Men (tänk Elaine när hon demonstrativt höjer på ögonbrynen): neooo. Inte för mig inte.

Oxford! England! Det är fan helt sjukt. Jag är inte där. Men det får bli en annan gång. En kenyansk landskapsarkitekt upplyste mig igår om att den botaniska trädgården ändå inte har öppet såhär års, så det kanske är lika bra att jag kommer dit i juni istället. Fast ändå... det känns jävligt bull det här.

Bad luuuuuuuuuuuck
(that's what you got, that's what you got)