Hej då! Jag sticker till Oxford tidigt imorgon, kommer hem söndag kväll. Det ska bli gitt, och kanske är det lite av en cirkel som sluts för mig.

Jag är inte särskilt anglofil. To but it bluntly, jag hatar England och alla dessa blokes och chavs och keff mat och vänstertrafik. Så mycket fulhet. Vad var det Churchill sa, aldrig förr i historien har så många haft en sån liten yta att vara så fula på. England alltså... det är bara nikotinhy och Arctic Monkeys. Så känner jag, instikttivt. Men jag har inte alltid gjort det.

När jag gick i mellanstadiet var jag värsta anglofilen. Älskade Inspector Morse, Jeeves and Wooster och John Cleese. Och hade någon märklig fixering vid Cornwall, jag ville bara dit hela tiden. På högstadiet blev det värre, jag lyssnade enbart på britpop och utnämnde Suedes "Dog man star" till världens bästa skiva någonsin, populärkulturens zenit, haha. Men sen, vad hände sen? Jag upptäckte fulheten. Lock Stock And Two Smoking Blokes-fulheten. Då var det kört, då var det omöjligt att fortsätta romantisera. Och jag behövde det inte heller, för jag hade upptäckt A Tribe Called Quest och Marcel Carné. Jag lämnade England utan att se mig om. Jag har varit i London. Jag blev inte såld. Det är ingen magisk stad.

Men. Samtidigt har min respekt för gedigna BBC-produktioner hela tiden haft nästan mytiska proportioner, och att plugga i Oxford eller Camridge har ju alltid känts originoo grymt. Petter pluggar i OX4, det är honom jag ska hälsa på nu. Och det ska bli skitkul - jag har boostat upp lite anglofili genom att ha sett The Queen, fyllt min mp3-spelare med gamla Heavenly-hits, lånat en reseguide på bibblan och jag har plöjt första skivan av Brideshead-boxen. Alltså Brideshead - jag läste boken för några år sen och blev fett besviken, så jag orkade aldrig kolla upp serien. Men nu ser jag den och den är ju faktiskt underbar. Även om de homorerotiska undertonerna är allt annat än subtila. Men allt är så vackert... boken är ju bara torrt skriven och monotont deppig.

Apropå anglofili. Ett av W:na i DN Kultur recenserade häromdagen boken "Anglolamania" och slog fast att "anglofili handlar om en enda sak: mode". Jaså? Jag är väl inte rätt person att säga det egentligen, men jag håller verkligen inte med. Ang Lee är världens kanske största anglofil, det visade han i "Förnuft och känsla", och i den filmen är det uppenbart vad som är så lätt att romantisera med England: naturen, språket, värdigheten, distansen, den stilla melankolin. Det finns en annan sak också, en tradition av excentricitet och hybris, och jag känner att modegrejen har mer med det att göra. Man kan givetvis romantisera det också. Men jag är mer på Ang Lees linje. Jag vill typ cykla i Oxford, inte dra en lina tillsammans med en keff DJ med intressant frisyr.