Såg Darling igår. Den var faktiskt bra - framförallt dialogen, och skådespelarna. Alltså fatta att killen som Michelle Meadows är otrogen med, Nico, spelas av Michael Lindgren. Who? Namnet säger inte mig någonting heller, men grejen är att det är samma kille som spelade Mårten i "Ebba och Didrik"! Jo, det är sant! Jag kände igen det ansiktet direkt. Gud vad sjukt. Det roliga är att det är typ samma roll. Mårten var the originoo brat, ett embryo till vuxenbraten. Han var hård och självupptagen och bortskämd. Precis som merparten av persongalleriet i Darling. Ebba och Didrik alltså... det var väl det enda bra som SVT gav en när man var liten.

Darling undviker många av de typiska svenska filmfällorna. Men inte alla. Vad är grejen med att inte kunna stänga av misärkranen? Det räcker inte med att Bernards fru lämnat honom - hon hade ALDRIG älskat honom. Det räcker inte med att han tvingas ta in på en sunkig studentkorridor - de andra som bor där tjallar på honom och han vräks eftersom han inte tar några högskolepoäng. Det räcker inte med att han ser sin dotter sällan - hon är äkta ointresserad av honom och säger "vad skönt!" när han meddelar att han ska flytta. Osv osv. Kom igen! Allt är ju så bra och trovärdigt som det är, kan ni inte chilla? Måste det vara over the top hela tiden? Synd.

Men det gör inte så mycket, det var fortfarande en bra film. Klockrena repliker som får en att skratta är något som svensk film knappast skämmer bort oss med i vanliga fall. Det Django Reinhardt-liknande soundtracket tillförde också något, det gav lite värmande konturer och åt all kyla och ensamhet och det blev nästan lite Woody Allen-stämning ibland. Men efter typ halva filmen försvann det och tystnaden och kylan tog över. Det var jävligt mycket misär alltså. Men inte på ett kefft Björn Runge-sätt. Bara realistiskt och bra.