Man vill ha för mycket och för lite på samma gång. Så tycker jag det är med en del musik, i alla fall musik där "street" är status.  Som musiknörd älskar jag ju beats som låter avancerade och nyanserade, supergenomtänkta och begåvade, fulla av speciella ljud och snygga ackord. Samtidigt vill man ju ha that raw shit. Ta låtar som "Lean with it, rock with it" med Dem Franchise Boyz eller "It's going down" med Young Joc: man både beundrar och föraktar musiken för att den är så simpel och korkad. Den fyller mig med ingenting, men om det hade funnits mer än detta ingenting hade jag tyckt att det låtit polerat och trist. Och om man kollar på den andra extremen - Kanye Wests andra album "Late Registration" är full av snygga arrangemang, men inte en enda låt som jag skulle vilja höra på ett dansgolv.

Jag tänker på det här för jag tänker på varför jag inte älskar M.I.A:s andra skiva "Kala". Den är på alla sätt och vis bättre än debuten: bättre låtar, konsekvent både i sound och kvalitetsnivå (samtidigt som varje låt har sin särprägel), man skulle kunna ha skivan snurrande från början till slut på en fest, och den innehåller hennes bästa låt någonsin ("Paper planes"). Ändå blir jag uttråkad av skivan. Den känns så proffsig och duktig.

Spelar det någon roll att M.I.A. var en helt ny, fräsch och spännande artist när hon debuterade, och nu är totalt etablerad (till och med Timbaland har ju gjort en låt med henne)? Eller att det är lätt att få avsmak när ankdammen som är popkultur-Sverige är rörande överens om att "det här är en bra och viktig skiva, det här är en av vår tids bästa och viktigaste artister"? Det bör kanske inte spela någon roll. Men jag kan inte låta bli att känna av det. Det är kontext som man måste skala bort, subtrahera. Hur låter musiken, hur bra är den?

Kanske är, rent objektivt (man kan rita upp en graf med hundra olika variabler!), "Kala" en av årets allra bästa skivor. Men jag hade gillat den mer om den varit lite sämre. Visst är det sjukt? Jag kanske är rasist.