Jag var och såg Woodys senaste igår, Cassandra's Dream. Inte bra. Som Match Point fast sämre, han tuggar den-moraliska-problematiken-med-att-mörda-någon-och-komma-undan-temat ännu en gång. Fan vad fattigt, är det hans enda kort när han ska "vara seriös"? Känns som Woody har komplex för att han gjort så många filmer som "bara" är underhållande, han vill visa att han är en av the big boys som Bergman och de andra. Vad gör man då? Hm... moral, det är bra... död, det är ju allvarligt... ångest... japp, där har vi alla ingredienserna, nu sticker vi till inspelningen, manuset skriver vi på vägen. Seriöst, det känns nästan så, dialogen var så himla stel och onaturlig ("bergmansk", in a bad way!), då spelar det ingen roll att han faktiskt hade en story och dessutom begåvade skådespelare. Men det är som Woody inte vet hur han ska skriva dialog om han inte vill att karaktärerna ska vara roliga, han vet inte hur man pratar när man inte är witty, det är så främmande för honom, han gissar och hittar på.

Jag tillhörde faktiskt de som gillade Match Point när den kom. Bara för att man var så van att få filmer som Small Time Crooks och bli förbannad för att Woody underpresterade gång på gång, så många filmer kändes slappa och oinspirerade. Säga vad man vill om Match Point, men den hade i alla fall lite ambitioner. Men jag skulle aldrig vilja se den igen, med de klyschiga replikerna och Jonathan Rhys-Myers jobbiga ansiktsuttryck. Den var trots sitt atypiska allvar väldigt platt som film, och Cassandra's Dream hade samma problem men var ännu värre, den var inte ens ambitiös.

Man blir sur, och tänker typ att Woody bara borde göra komedier eftersom det är det han kan bäst. Men det är inte sant - tänk på "Fruar och äkta män" och "Harry bit för bit", visst fan kan han göra filmer som är både tunga och underhållande! Visst GÅR det att göra såna filmer. Han är bara förvirrad. Och gammal & trött, kanske. Det bästa med Cassandra's Dream var musiken - för ovanlighetens skull originalmusik komponerad av Philip Roth. Med det soundtracket skapades i alla fall en illusion av dramatik och angelägenhet.


Tacka vet jag Peter's Friends som gick på TV4 Film på julafton. Den enda filmen med Kenneth Branagh och Emma Thompson där de inte har kråsskjortor och korsett. Emma Thompson var gulligt naiv och sjöng "God rest ye merry gentlemen" för sig själv när hon var på gott humör. Det är en julhymn som jag upptäckt i år (den är med på "Winter Wonderland"-skivan), asbra är den. Men filmen - plain trevlig och realistisk på rätt sätt. England alltså, du gör det inte lätt för mig.