I söndags såg jag Rigmor Gustafsson, på samma scen som Seun Kuti hade tagit över föregående dag. Shit vad det inte var bra. Eller liksom, inget man ska gå och se som en konsert. Rigmor Gustafsson och hennes jazztrio gör ultratrevlig, ultralagom bakgrundsmusik - hade inte haft något emot om de spelat någonstans i bakgrunden om jag suttit på en fashionabel bar (fashionabel nog att ha livemusik utan att det är regelrätta konserter - finns sånt i Sverige?) och pratat och druckit drinkar. Men att stå där och kolla och lyssna... tyvärr, men det höll inte riktigt för det. Rigmor är glad hela tiden och sjunger kärlekslåtar med rader som "sometimes your heart flies, sometimes your soul cries" - det mest upprörande är inte att det är så klyschiga ord, utan att hon sjunger allting som det egentligen betydde "jag har det bra, solen skiner, gött att stå på en scen". Hennes sångstil är av den sorten som ger jazz dåligt rykte - teknisk och duktig, men utan djup och känsla. Proffsig - som Helena Bergströms tårar. Riktigt sådär svensk och musikskola-putsad. Outhärdligt, faktiskt. Jag gick dit för att jag gillade hennes Dionne Warwick-skiva när den kom. Men det var en skiva som var utmärkt att ha i bakgrunden - inte att skruva upp på hög volym och verkligen lyssna på. Lesson learned: all musik gör sig inte i konsertformat. Ta Henry Mancini, filmmusikkompositören. Jag älskar honom, men jag hade nog somnat på en timslång Mancini-konsert.

Sen såg jag Laleh. Vad ska man säga, jag är inte hennes största fan, men jag har ändå en viss respekt för henne. Hon har nåt. Nån sorts begåvning/uttrycksbehov/känslighet. Jag gillar det. Men hon har långt kvar till att bli en bra låtskrivare. För många vaga melodier, för många trubbiga texter - trots att allt förmodligen är superuppriktigt och viktigt för henne, så låter formuleringarna oslipade och en aning platta. Vad värre är, i ganska många låtar försöker hon rocka till det med någon sorts hiskelig mix av reggae, balkanmusik och stentrist singer/songwriter-rock. Det går bort. Bäst var hennes flummiga ballader. Och att hon sjunger märkligt likt Håkan Hellström. Jag tror på Laleh - och, liksom Asha Ali (sommarpratare nästa år?) har hon ju ett stort symbolvärde - men jag gissar att hon kommer bli riktigt bra först på typ sin fjärde skiva.

OK och igår var jag på Timbuktu & Damn. Varför gick jag dit? Trodde ändå att det skulle bli... svängigt, eller nåt. Men alltså, jag vet inte. Timbuktu är ju mest en rappande Per Gessle, vars samlade singlar utgör ett pärlband av flintastekar. Kompad av lundaspexarna i Damn låter han som en blandning av Povel Ramel och Emir Kustarica. Det kanske låter som en positiv beskrivning? Men det är det inte. Timbuktu försöker nå alla, göra allt, be everybody's friend - och till slut känns allt bara krystat och opersonligt. På konserten hade han på sig en glittrig guldkavaj och en vit handske - Michael Jackson-komplex, någon? Och det vore ju fullständigt logiskt - the king of pop, fast i Sverige på 2000-talet. Musik som är både svart och vit osv. Så fåfängt! Och jag slogs av vad som skiljer Timbuktus musik från hiphop som jag gillar: det finns inget dekadent över den. Det finns inget hårt och tufft och fascinerande och sexigt. Bara fläskiga arrangemang och en tvångsmässigt hurtig rappare, som egentligen är begåvad men som har fastnat i en roll. Mapei var med på de flesta låtarna och hon var bra, hon fick till och med Timbuktu att framstå som coolare än vad han är, hennes aura liksom spillde över på honom. Men jag vet inte alltså. Jag önskar att Timbuktu skulle spela in en skiva med bara rhymes, inget tjafs, inga hej-och-hå-refränger, inga halvpolitiska ordvitsar, inga lustiga dialektanspelningar. Jag kommer att tänka på "Alla vet", första singeln från andra skivan från 2002. Var inte den grym? Och kom inte och snacka om att han var ung då och vuxen nu eller nåt sånt. Han var softare då. Nu har han byggt en karriär på att vara Den Softa Killen som gör Soft Eklektisk Musik. Men det ekar ihåligt.
#1 - - Fliker:

Du, det var den mest träffsäkra beskrivningen av Timbuktu någonsin!
Äntligen får jag läsa något jag kännt länge.
Jag är så trött på Gessle-gullandet av lundaspexaren som Malmö och övrig media sysslar med.
Första ggr jag läser din blogg, nu finns den i mina favoriter.

#2 - - Annika:

tack tack