En av årets mer uppmärksammade skivor är Pianas "Eternal castle". Årets motsvarighet till Kazumasa Hashimotos "Gllia": lagom finstämt, lagom knepigt, lagom barnets-naiva-blick. Jag var först ganska anti, inte minst för att Kazumasa Hashimotos skiva förra året var en typisk Andres Lokko-bluff: han hyllar den som fan, alla införskaffar den pliktskyldigt, den hamnar högt upp på många årsbästalistor (inklusive, eh, min egen) eftersom alla tror att de är ganska ensamma om att ha kollat upp den - och i slutändan struntar A. Lokko i att ha med den på sin egen årsbästalista. Vilket får alla oss andra att framstå som hardcore Hashimoto-fans. Jaha, men är vi det? Var den så bra? Nej, den var kanske inte det... dammit. Och så har Lokko lurat oss alla igen, som en luttrad pokerspelare.
Det värsta med "Gllia"-hypen var att A. Lokko skrev saker som "det är såhär jag i efterhand alltid minns musiken från Miyazakis filmer". Låter ju trevligt, men finns det någon likhet? Egentligen? Sannerligen inte. Musiken till Miyazaki-filmerna görs av Joe Hisaishi, fina traditionella soundtracks med tydliga linkande pianoslingor här och där. Avståndet till Kazumasa Hashimotos nyvakna triphop är milslång. Så what's the connection? Jo, både Hashimoto och Miyazaki är japaner. Det är det enda. Fy fan, det är värre än den biografiska tolkningen: den nationalistiska tolkningen. Kan man bli mer lat? Det är som när Expressen recenserade franska Airs tredje skiva och skrev "ända sen jag första gången hörde Air har jag tyckt att de låter som en blandning av Serge Gainsbourg och Jean-Michel Jarre, och det stämmer än". Nä, det stämmer fan inte alls. Du är bara lat och tror att franska musiker bara kan låta som andra fransmän.
Hursomhelst. Piana! Rätt bra faktiskt. Som en sockersöt version av Colleen, med sång. Jag gillar Colleen, har inte hört den nya skivan, men den förra, "Colleen et les boîtes de musique" var underskattad. Den där läskiga knarrigheten som hon hela tiden inkorporerar i sitt sound, det mekaniska och febriga, den är väldigt speciell, det är som en musikalisk variant av E.T.A. Hoffmanns novell "Der sandmann". Piana låter inte alls så... härjad... men det är fint och välgjort och baklängesljuden sitter där de ska. Och det är mycket bättre än Kazumasa Hashimoto.
Och just det, det var egentligen det jag ville komma till: är inte hela den här vågen av artister-som-kan-sin-electronica-men-använder-den- till-att-göra-stillsam-och-snäll-popmusik, är inte det bara en ny variant av den traditionella sköra indiepopen? Alla vet att det är hopplöst ute att gilla typ Belle & Sebastian. Men att digga megasnälla pastorala japaner, det går hur bra som helst. Är inte det motsägelsefullt? Slutsats: om snäll-indien från Skottland börjar med baklängesloopar och smygande beats, så kommer de bli insläppta i finsalongerna igen in no time.
Intressant som vanligt, men jag kan knappt komma ihåg ngn årsbästalista innehållandes kazumasa hashimoto och än mindre tyckte jag skivan var obra. jag lyssnar på den fortfatrande, den väckor ganska många känslor - helt olika sådana också.