Dante Alighieri, en Stor Diktare med stort s och stort d. Fast ser inte de där strumporna väldigt vanliga och sunkiga ut?
I mitten av Tom Wolfes "The bonfire of the vanities" är huvudpersonen Sherman McCoy på en fin middag där en AIDS-sjuk författare som är hedersgäst håller ett lång tal. I ett tonläge som är lite för allvarligt för att de övriga gästerna ska känna sig bekväma, går han loss på Edgar Allan Poe-analyser och insikten om att meningen med livet är fortplantning och egentligen inget annat (något som öven Goethe kom fram till, har jag för mig). Men mer intressant, han snackar om poeter i ordet gamla bemärkelse - diktare, skalder - och påpekar att varken han själv eller någon annan från de senaste 100 åren håller måttet jämfört med äldre tiders diktare. Varför? För att ingen längre vågar skriva ett epos, det finns ju inget mer otidsenligt. Men alla de tunga - Homeros, Vergilius, Dante, Shakespeare, Milton - de var ju faktiskt diktare som skrev feta epos, de hade modet och ambitionen. Diktare som ville vara universella snarare än privata. Därför, resonerar denne fiktive författare, kommer varken Rimbaud eller TS Eliot eller han själv överleva tidens tand.
Hm. Jag tycker att det är lite intressant det där - varför vill ingen längre skriva epik? Eller ens ta på sig rollen som stolt nationalskald? Klart att det är osexigt osv. Men i dessa Bob Hansson-tider, längtar man inte lite efter en poet som slår sig för bröstet och känner kallet till att vara Diktare? Jag får lust att göra en Sverigeresa till fots och skriva långa poem tillägnade vart och ett av landskapen. Helst på terzin, det snyggaste versmåttet, som Dante lanserade i "Den gudomliga komedin". Besjunga naturen, hylla den lokala särprägeln, hela den grejen. Ännu softare vore att rida runt på en häst som Linné. En mission! Ett uppdrag i folkbildningens och humanismens tjänst! Varför inte?
Just nationalskald måste vara den mest otidsenliga av alla diktartyper. Det beror på globalisering och Ryanair. Fler svenskar har varit i Thailand än i Lappland, och man har bättre koll på EU:s geografi (åtminstone storstäderna) än vår egen. Dessutom är ju hela grejen med nationstänkande så förlegad, och associeras lätt till obehagliga saker som nazism, fascism och Fredrik Lindström. Men just därför! Jag skulle vilja ge Sverige, som land, som geografisk existens, upprättelse. För mig själv, om inte annat. De svenska städer jag varit i som ligger utanför Stockholm och Skåne kan räknas på ena handens fingrar. Jag skojar inte.
Tar inte Björn Ranelid på sig rollen som stolt nationalskald? Även om ingen i själva nationen vill det.