Countly loads...
De senaste dagarna har jag haft John Denvers "Take me home, country roads" i huvudet oavbrutet. Vilken topplåt det är! Hade aldrig hört den förrän jag såg Studio Ghibli-filmen "Whisper of the heart" från 1995 (inte regisserad av Miyazaki, men han skrev manuset) förra veckan. Det är inte fantasy eller science fiction, bara en enkel historia om en 14-årig tjej som blir kär i en kille som tillverkar fioler. Och hon är helt besatt av "Country roads", hon översätter texten till japanska, hon sjunger den med sin skolkör, och när killen vill imponera på henne så börjar han spela låten på fiol och hon börjar sjunga. Sen kommer hans farfar och hans två vänner in och börjar kompa på cello, gitarr och klarinett. Fin scen. Och helknäpp. Men det är en pärla till film. Olivia Newton-Johns inspelning av "Country roads" tonsätter filmens inledningsscen, den är nästan bättre än John Denvers, med feta körer i början.
Men okej, det jag skulle säga egentligen var: det finns en bortglömd genre som vi kan kalla för lastbilschaffis-pop, och jag är en stor anhängare av den. Tänk att köra en stor truck från kväll till gryning på de amerikanska vägarna i början av 70-talet, med lyktstolparna och bensinmackarna som enda vänner, ett kort på sin dotter i plånboken, och lyssna på radiostationer som endast spelar låtar som "Take me home, country roads"? Kalla mig sentimental. Men jag skulle digga att, om inte leva det livet, så åtminstone höra de där radiostationerna och fantisera om det livet. "Everybody's missing the sun" med Grin (Nils Lofgrens första band). "Snowqueen of Texas" med The Mamas & The Papas (från deras underskattade sista album). Allting med Bread. "Yesterday once more" med Carpenters. "The man in me" med Bob Dylan. Ni fattar - rejäl amerikansk highwaypop. Ett soundtrack till natten och de rullande vägstrecken.
En annan intressant sak med "Take me home, country roads" - som de flesta kanske skulle kategorisera som countrypop snarare än lastbilschaffis-pop - är att den liksom låter så bra. Grejen med all musik fram till 70-talets mitt är att den bygger på idén om att rockhistorien är linjär - det går bara framåt, och det går framåt just genom att gå framåt. Melodierna blir snyggare. Arrangemangen mer smakfulla. Ackorden fler. Texterna mognare. Ljudet bättre (inspelningstekniken vassare). Musikerna mer skickliga, instrumenten fler (Fender Rhodes användes inte på 60-talet). Och så vidare, och så vidare. Men sen kom dels punken som hade mage att hävda att det fanns ett rock'n'roll-ideal som var bortglömt och värt att återuppliva, dels så kom hiphopen med återanvändandet av gamla skivor och revision av all äldre musik, och plötsligt var ingenting självklart längre. Men när "Take me home, country roads" var allt fortfarande självklart. När de spelade in låten, John Denver och hans gäng, måste de tänkt: det här är den bästa låten som någonsin har gjorts.
Truckerfilmrekomendation: Convoy (1978)