När jag var yngre var jag galen i b-sidor. Inte för att alla var bra, utan för att det kändes som att band som smög in bra låtar på b-sidor brydde sig så himla mycket, de odlade sin egen kult. B-sidor är ju en sån enkel markör - har man koll på b-sidorna är man ett "äkta" fan, och har man bara koll på singelhits och albumspår är man inte ett äkta fan. Sjukt. Men hur som helst, hela den där fascinationen bygger på naivitet och okunnighet. Så här är det: när ett band ska göra en ny skiva spelar de in massvis med låtar, varav kanske 12 hamnar på albumet (eller 20 om det är en hiphopartist). Det finns massor av låtar som är inspelade men didn't make the final cut. Vad gör man med dem? Har man lite värdighet slänger man dem. Är man däremot slug så gör man b-sidor av dem, och lurar fansen till att tro att varje singel/EP är en omsorgsfullt genomarbetad produkt. Grejen är att om bandet är bra, om låtskrivaren är begåvad, så funkar det. Man köper singeln och tänker "wow, b-sidorna är verkligen lika bra som huvudspåret!" och man älskar den (falskt) blygsamma artisten ännu mer.
Beatles gjorde många b-sidor (varav en, "Yes it is", är bland deras bästa låtar). Bowie också. Och så Smiths. Det är på grund av dessa tre skivkarriärer som b-sidor fått sån status. Status, ja, men inte bland alla artister, utan just bland de band som följer i dessa poppiga rockers fotstpår. Exempelvis Suede eller Kent. I andra genrer, som hiphop, bryr man sig inte ett skit om b-sidor. Om en låt är bra tar man med den på albumet, är den mindre bra slänger man in den på något soundtrack, är den riktigt kass så väntar man tills man blivit mördad innan den ges ut. Men b-sidor? Fan vad fjompigt. Ett undantag är Native Toungues, som i slutet av 80-talet gärna gav fansen något lite extra. "Promo no. 2" med Jungle Brothers feat. Q-Tip (från "Beyond this world"-singeln) är faktiskt en av de bästa hiphoplåtarna som kom i skarven mellan 80- och 90-tal, så jublande partyvänlig och cool är den. Jay-Z hade också en b-sida på "Bid pimpin"-singeln, där Dr Dre gästade om jag inte minns fel, men jag har faktiskt inte hört den. Men ni fattar, det är extremt ovanligt. Det finns en Al Green-samling som heter "Singles A's and B's", och anledningen till att b-sidorna finns med där är att skivan är gjord för komplettistgalna soulnördar, inte för att Al Greens b-sidor har ett mytomspunnet rykte om att vara bättre än a-sidorna.
Hur som helst. Jag skulle vilja återkomma till britpopen och besattheten för b-sidor. Det fanns band som Gene, som var så självsäkra och Smiths-kåta att de helt kaxigt struntade i att ta med de bästa singelspåren på sitt debutalbum, de räknade med att alla fansen skulle köpa allting ändå. De räknade fel och blev en fotnot i musikhistorien. Ett annat band som är känt för sina b-sidor är Suede. De gjorde så många omtyckta b-sidor att de efter tre album gav ut en mastig dubbel-cd där (nästan) alla fanns med. I och för sig bröt detta mot b-sidornas regel nummer ett - det ska vara svåråtkomligt och man ska känna sig speciell när man kommit över låten - men trots att alla trogna singelsamlare kände sig dragna vid näsan (hej Petter!) blev det ett koncept som kopierades av många andra - Oasis, Kent, Belle & Sebastian, osv.
Det jag ville komma till var egentligen: hade inte Suedes två första skivor blivit ännu bättre om de skippat b-side-pretentionerna och bara tagit med de bästa låtarna som spelades in? Så här hade i så fall låtlistan på Suedes första skiva sett ut:
1. So young
2. Animal nitrate
3. The big time
4. The drowners
5. Pantimime horse
6. My insatiable one
7. Metal Mickey
8. Animal lover
9. Breakdown
10. To the birds
11. High rising
12. The next life
Och den andra skivan hade haft den här låtordningen:
1. Stay together
2. We are the pigs
3. New generation
4. The wild ones
5. My dark star
6. Heroine
7. Killing of a flashboy
8. The asphalt world
9. The living dead
10. Whipsnade
11. The 2 of us
12. Still life
Jag har alltså inte lyssnat på Suede på flera år. Men rent hypotetiskt, skulle inte det här vara rätt bra skivor? Om man är in the mood alltså. Mycket dålig hy och dramatiska melodier för pengarna.
Du vågar inte skriva ett helt inlägg om Suede utan att nämna Jay-Z va?