Idag tar Nicholas Wennö DN-svärandet till en ny nivå när han intervjuar fotografen och fd skinhead-killen Gavin Watson. Wennö är full av beundran inför denna coola streetsmarta konstnär, och liksom kan bara inte censurera eller omformulera intervjuobjektets svar till normala meningar. Fast samtidigt kan han inte gå hela vägen heller, för det är ju ändå en DN-artikel, ingen Audiobullys-text. Följaktligen får "fucking hell" och "fucking disgusting" bli "fuckin' hell/disgusting", antagligen för att det ser lite mer vardagligt och charmigt ut (?). Samtidigt hänger det pedagogiska folkbildande DN-oket över honom - kolla till exempel den här meningen (Gavin Watson pratar om hur skinheadkulturen globaliserats):
"Häromdagen fick jag ett e-brev av en 'geezer', snubbe, i Guatemala som var skinhead - Guatemala for f**ks sake!"
Tre saker är intressanta här: "e-brev" (existerar det ordet utanför DN:s tryckpressar?), den inskjutna översättningen av "geezer" (varför inte bara skriva "snubbe" från början? Åh nej, man får inte missa ett genuint brittiskt slangord som kunde höras på Pulp-skivor 1995) samt "for fuck's sake" - här blev "fuck" för mycket för Wennö som kände sig förpliktigad att styra upp två asterisker för att desarmera det farliga ordet.
Är det inte skrattretande? Vad sägs om att göra en vanlig intervjuartikel istället? Har inte interviewees svurit och burit sig åt i alla tider? Ingår det inte i journalistens uppdrag att snygga till och göra texten konsekvent, inte bara i förhållande till tidningens övriga innehåll utan också till texten i sig? Slarvigt, that's what it is. Och pinsamt britpop-nostaligskt, eller vad man ska säga. Är det något som inte förtjänar att romantiseras så är det kedjerökande 40-åringar som säger "geezer" och "for fuck's sake".
PS Ikväll går "Kina-syndromet" på TV, 70-talsfilmen med Jane Fonda, Jack "The Apartment" Lemmon och Michael "jag har producerat filmen så jag ska ha en rebellisk hjälteroll" Douglas (han gjorde samma stunt i "Den vilda jakten på stenen"). Den är skitbra, se den! Riktigt riktigt spännande, och den komiske talangen Jack Lemmon är förvånansvärt bra som kärnkraftverkschefen vars panik och förtvivlan går från noll till hundra. Jane Fonda är grym, hon är tv-reportern som misstänker att något är lurt och som vägrar att lägga ner sin story trots att hon har fått order om det... vad hände med alla filmer som hade såna storys? Det känns som en hel genre, som bara försvunnit. Michael Douglas är hennes hetlevrade tv-fotograf. Och det balla är att filmen kom exakt som en skandal om ett läckande kärnkraftverk inträffade i verkligheten i USA, life imitates art osv. Som sagt, starkt rekommenderad!
(Apropå life imitates art, och även apropå DN:s språkliga nivå: för några dagar sedan skrev Fredrik Strage att "även döden var nära att imitera konsten [för Marc Almond som var med om en svår olycka]". Det tyckte jag var rätt snyggt.)
Så väl, jag vet inte, iakttaget. Nästan som en riktig text från förr om åren. Det är en uppriktig komplimang.