Såg Pans Labyrint igår (börjar ni bli trötta på mina filmrecensioner, så säg bara till), jag vet inte vad jag ska säga. Den var bra, även om den där faunen var ganska keff. Det var som en sorts mix av "Bröderna Lejonhjärta" och "Klockan klämtar för dig", med en släng av "Indiana Jones och de fördömdas tempel"-äckel och som en bonus en av de hemskaste bad guysen i filmhistorien. Skådespelarna var bra, fotot var bra och allt... men ändå. Jag känner mig ändå lite obekväm i min nya fantasy-öppna persona. "Är det här jag som sitter och tittar på det här?" är det lätt att tänka när man ser ett äckligt monster som jagar flickan som stal hans dyrbara dolk. Jag menar... kom igen. Fast samtidigt är jag så känslig och lättpåverkad att jag kan köpa vad som helst (ni anar inte hur lurad jag blir på första april varje år), jag blev livrädd av den där scenen och jag grät på slutet. Fast det kanske handlar mer om mig än om filmen? Jag kanske skulle kunna gilla vad som helst. Sjukt.
En sak som sällan prioriteras i fantasyfilmer (fast det här var kanske inte fantasy egentligen, mer psykologisk mardrömsrulle) är dialogen. Den var inte fruktansvärt dålig i Pans Labyrint (jfr t.ex. de styltiga replikerna i Sagan om Ringen-filmerna), men det märks att regissören är mer intresserad av berättelsen än av dialogen. Det tycker jag å andra sidan stämmer för 99% av alla filmer. Hur sällan är det inte som man får riktigt bra dialog? Jag förstår i och för sig manusförfattare som är lata med dialogen, för det är svårt att göra 100% realistisk dialog och samtidigt få fram vad folk känner eller föra handlingen vidare. Man kanske gör medvetna förenklingar, bara för att inte riskera att alla fina poänger med ens historia går förlorad. Men alltså, om jag hade gjort en film så hade folk varit tysta rätt ofta. Och om de sagt något så hade det nog inte alls varit något som de kände, eller ens något de menade. De kanske hade ljugit, eller sagt något bara för att tillfredsställa någon annan. Eller bara snackat skit, eller klyschor, upprepat sig, tagit säkra kort, varit nervösa. Sagt dåliga skämt. Det paradoxala med realistisk dialog är att den ofta är mycket tråkigare - ja, sämre - än den slipade dialogen i en Whit Stillman- eller Woddy Allen-film. Och jag vet inte vad som är bäst egentligen, jag vet bara att så fort jag hör dålig dialog så skapar det distans. Jag tar filmen på mindre allvar. Jag påminns om att det är en film. Och jag hatar den känslan.
Det bästa (och kanske det sämsta) med att vara barn var att man aldrig var på ett metaplan. Hade aldrig någon distans. Jag kan sakna det när jag ser på filmer som Pans Labyrint eller Sagan om Ringen, eller spelar Zelda. Innerst inne himlar jag hela tiden med ögonen och skrockar lite överlägset åt all fånighet. Samtidigt som jag diggar det alltså. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det? Borde jag ta mig i kragen och återgå till att bara bry mig om seriös populärkultur? Eller borde jag ta mig i kragen och lägga av med all hämmande distans? Vet inte alltså. Inte ni heller såklart. Skit samma.
Pan´s Labyrinth är väldigt bra, jag håller inte alls med dig. Jag håller heller inte med dig om att dialogen var svag, jag tycker den är välskriven och stark, och även om jag måste läsa på undertexterna då det är en spansktalande film, så känns dialogerna genomarbetade. Men det är en visuell film, och dialogen ligger inte centrum, vilket man får förhålla sig till. Jag måste även ge en eloge till Evana Baquero som spelar Ofelia, som trots sin ringa ålder på 13 år inte känns krystad och överspelad (till skillnad från Dakota Fanning som är glömt att hon är ett barn, och som verkar tro att hon är 30 år gammal), och där dialogen känns skriven för henne och där Guillermo Del Toro gjort ett bra jobb.