Nu får jag sota för att jag är så lat. I typ två år har jag tänkt maila Ika Johannesson och fråga om jag fick intervjua en viss person för dem, utan att det blivit av. Vem denna person är, det är hemligt, för det är ganska kefft egentligen, men jag tror att det skulle kunna bli en intressant intervju. (Och nej, det är ingen musikjournalist eller nåt.) Hur som helst så är det för sent nu. Bara för att man är så lat. Typiskt.
Å andra sidan är jag i grund och botten fett ointresserad av att göra intervjuer. Min vän Håkan sa en gång: varför envisas alla musiktidningar med att intervjua artister? Vad kan de ha att säga som inte redan finns i musiken? Waste of time liksom. Jag håller med. Men det kanske är en självförtroendegrej också: om jag träffar den här superintressanta personen, kan jag då få till ett fantastiskt samtal eller kommer jag schabbla bort min chans? Som Kristoffer Lundström som sa till Woody Allen "you could make less movies". Woody bara "what?!". Haha.
Jag vet inte. Men ärligt, överlag så tycker jag att det är roligare att tycka saker om personer osv utan att behöva kolla med källan. Jag vill inte veta vad de har för intentioner med det de gör - de släpper sina skivor/böcker/filmer och jag plockar upp det, vår relation slutar där. I'll tell you about you and me - there is no you and me.
Jag hatar också intervjuer, alla band säger samma sak.