Såg nyss första delen av "Impressionisterna", den brittiska serien som dramatiserar Claude Monet och hans clique under det sena 1800-talet. Klyschorna haglar: "What do you see? I see life, real people. That's what we're going to paint." eller "How can there be art where there is no truth?", ho ho. Plus obligatoriska Parismiljöer med charmiga vinhak och skjortor och lädervästar. Det märkliga är att jag sväljer skiten med hull och hår, och blir nervös när en av målarna ränner omkring ute i skogen under kriget mellan Frankrike och Preussen - för att sedan möta fyra snygga germaner som pepprar honom. Snyft. Men det som gör att man tittar är ju att man ändå är en sån sucker för att få reda på hur allting gick till, egentligen. Kulturhistorien är ju så mystisk, så orimlig. Hur kunde den där killen bara komma från ingenstans och göra det där? Har Göthe/Shakespeare/Dante verkligen funnits? Man vill ha förklaringar, och i dessa biopictider får man dem. Pedagigiska och lättsmälta.

Sen är det kanske en annan grej också - det är konstigt att veta att något som en gång i tiden var kontroversiellt och chockerande idag är etablerat och beundrat. Samtidigt är just vetskapen om att ett visst konstverk (eller en viss bok, en viss musikgenre etc) har varit banbrytande och provocerande en del av det som gör att man gillar det idag. Men man får ju aldrig känna sig subversiv och annorlunda idag om man har en impressionistmålning eller en bebopskiva hemma, så den enda chansen att connecta med den där revolutionskicken är att se en dramatiserad version på film eller tv. Man kan se "Impressionisterna" och känna ooh, vad häftigt, etablissemanget hatar de här tavlorna, det är vi mot dem. Att se på såna här serier är ett substitut för att jaga nya, samtida förbjudna kulturområden - vilket blir svårare och svårare, inte för att man blir äldre och latare, utan för att allting accepteras idag, det finns inga konstnärliga tabun längre. Nästan inga i alla fall. Hur som helst så är det ganska uppenbart: biopicsen fyller verkligen en funktion.