Wassup motherfuckers, här är ännu ett inlägg som är för långt och för djupt för att ni ska palla kommentera.
Jag är aldrig i kyrkan. Men idag var jag där för att höra Malmö Kammarkör med orkester och solister framföra JS Bachs Matteuspassion. Fyra timmar (inklusive paus), ganska hardcore, och första halvan var faktiskt rätt tråkig: platta recitationer, ständiga upprepningar och det kören sjöng lät mer som billiga psalmer än intrikata harmonier. Det tog sig mot slutet av den här delen dock, när Judas kysser Jesus och han blir fängslad, det var dramatiskt och engagerande. Och andra delen var oerhört bra. Kanske var det bara jag som hade lång startsträcka? Nej, det kan inte bara vara det, för musiken hade en annorlunda karaktärt nu - de där svidande sorgsna och perfekt utmejslade melodierna som är typiska för Bach, det var mycket mer sånt. Fantastiskt vackra arior (bassolisten var iofs rätt bull, men altsolisten var helt ljuvlig). När evangeliumsångaren tog på sig rollen som Pilatus och frågade om Jesus eller Barrabas skulle friges, svarade kören med ett "BARRABAS!" som lät så otäckt och förkrossande disharmoniskt, det var som man fick en kniv i bröstet. Musiken steg hela tiden i intensitet och tragik, och när slutkören kom slutade jag läsa i texthäftet, jag bara blundade och lyssnade. Herregud vad vackert det var. Stämmorna slingrade sig runt mig, träblåset sköt rakt in i mig, det var som att sväva.
Jag vet att det låter fånigt - och kanske malplacé att prata om andlighet när man är i en kyrka och inte alls är troende - men Bachs musik, när den är som bäst, har liksom en andlig dimension. För att den är så skrämmande perfekt, den är opersonlig och universell på samma sätt som matematik: det känns som det alltid funnits där, som att det är något som finns i naturen, och det enda människorna har gjort är att fånga det på papper. Bach är som skogen och luften och döden. Och jag vet att det var ett beställningsjobb men ändå: Matteuspassionen passar Bach som hand i handske. Den är tragisk, episk och har en oöverskådlig auktoritet. För ett år sen skrev min syster på sin blogg att hon älskar påsken för att det är den bästa storyn i bibeln. Jag håller med. Dramaturgin är klockren. Och som med alla riktigt bra berättelser spelar det ingen roll hur många gånger man har hört den, man sitter alltid och hoppas att allt ska sluta bra ändå. Som med Orfeus & Eurdyike-myten eller Romeo och Julia. Och det säger ändå något, att man orkar lura sig själv varenda gång.
Ibland önskar jag att jag var troende, bara för att man kanske skulle få ut ännu mer av en sån här konsert. Fast jag tycker jag fick ut rätt mycket om då. Nu vill jag se Johannespassionen. Eller, kanske inte nu förresten. Det får gärna gå ett år. Jag känner mig helt utmattad.
helt perfekt text. bugar och tackar. min favoritkyrka i sverige är st petri eller st pauli i malmö. vilken är din? i vilken kyrka tilldrog sig det här mäktiga?