- den "intellektuella", manuskåta publiken
- den Expressen-läsande, mordfrossande publiken
- den mer eller mindre bittra medelålderspubliken ("jag kan relatera till det där, hell yeah")
- den tonåriga, nyblivet anglofila publiken
- skådespelarna, som får vara hjältar men ändå känna sig djupa
- regissörerna, som alltid har en utstakad mall att följa (det ska börja med ett mord och sluta med ett avslöjande/oskadliggörande av mördaren)
- producenterna, som kan gnida händerna åt att en produkt som varken kräver dyra specialeffekter, avlägsna miljöer eller unga snygga stjärnskådspelare går hem i stugorna
- manusförfattarna, som kan lura sig själva att det de sysslar med egentligen bara är psykologi och att de därmed står över andra manusförfattare
- tv-bolagen, som lugnt kan förlita sig på att en populär deckarserie får en uppföljare, ännu en promenadseger till de höga tittarsiffrorna alltså
- tv-skribenterna, som med sin djupa kunskap och låga lön känner sig som de verkliga fansen, och som med sin pliktskyldiga mångsidighet absorberar glädjen från samtliga ovanstående.
En riktigt bra engelsksråkig deckare är alltså något som alla kan enas om är bra. Det är något som alla förstår, en minsta gemensam nämnare. Tv-världens espirantu. Själv missade jag "I mördarens spår" igår - jag hade fullt upp med tvättid, dagen efter-huvudvärk och "Sagan om konungens återkomst" (bra film!) - men jag är riktigt sugen på att se "Cracker" ikväll.
Lagom elakt om ankdammen.
http://seriousground.blogspot.com/