Såg nyss Thank you for smoking på bio. Den var rolig som fan, lite 90-talssunkigt med alla dessa frysta bilder kanske, men hey. Klart underhållande och sevärd. Lite originella musikval också.
En sak bara: kvinnobilden. Alltså inte för att vara den som är den, men det kändes inte så soft att Katie Holmes karaktär utpekades som "den dumma" som höll på och manipulerade och var självisk (huvudpersonen var ju precis likadan), och i slutet blev hon omkullvält av ett palmblad under en storm, ho ho, rena slapsticken. Dessutom var filmens huvudtema male bonding mellan far och son, mamman var inget annat än en störande, oförstående faktor. Lite onyanserat kanske... snäppet värre än "The squid and the whale" där mamman var snäll och odramatisk och ointressant.
Det finns en (1) kvinna i filmen som inte har en negativ stämpel i filmen, men hon är å andra sidan nästan en man, i alla fall har hon fått många Hollywood-manliga attribut: hon är lika cynisk och omoralisk som huvudpersonen, de är kompisar och hon är den enda kvinnan på herrklubben, hon är tuff istället för sexig, ingen man vill ragga upp, ingen man måste vinna över, inget hot. Först då blir en kvinna sympatisk.
En annan kort scen inleds med följande replikskifte mellan två män, för att beskriva Katie Holmes:
- Bitch.
- Whore.
Och det är upplagt som ett skämt. Och jag säger inte att man inte ska få skratta, jag skrattade själv, men det är intressant om man sätter in filmen i en historisk kontext. Det här är post-NWA, post-Tarantino, post-Eminem som var så härligt crazy och sexistisk på de första skivorna, post-"Roses" med Outkast där den härliga Andre mässar "crazy bitch" om och om igen, post-politisk korrekthet, post-90-talsmoralism. "Thank you for smoking" kunde inte ha tillkommit i någon annan tid än denna - den är blasé och liksom slapp på ett uppfriskande sätt, precis som en massa annat bra som görs idag typ "Curb your enthusiasm".
Fast jag undrar hur mycket pengar de la på den där snygga inledningssekvensen. Det var nån som skrev nånstans att spnt blir viktigare och viktigare, i den fett överskattade "Napoleon dynamite" var det faktiskt filmens höjdpunkt. Är det sånt man lägger budgeten på nuförtiden? Vad hände med Saul Bass-minimalism?
En sak bara: kvinnobilden. Alltså inte för att vara den som är den, men det kändes inte så soft att Katie Holmes karaktär utpekades som "den dumma" som höll på och manipulerade och var självisk (huvudpersonen var ju precis likadan), och i slutet blev hon omkullvält av ett palmblad under en storm, ho ho, rena slapsticken. Dessutom var filmens huvudtema male bonding mellan far och son, mamman var inget annat än en störande, oförstående faktor. Lite onyanserat kanske... snäppet värre än "The squid and the whale" där mamman var snäll och odramatisk och ointressant.
Det finns en (1) kvinna i filmen som inte har en negativ stämpel i filmen, men hon är å andra sidan nästan en man, i alla fall har hon fått många Hollywood-manliga attribut: hon är lika cynisk och omoralisk som huvudpersonen, de är kompisar och hon är den enda kvinnan på herrklubben, hon är tuff istället för sexig, ingen man vill ragga upp, ingen man måste vinna över, inget hot. Först då blir en kvinna sympatisk.
En annan kort scen inleds med följande replikskifte mellan två män, för att beskriva Katie Holmes:
- Bitch.
- Whore.
Och det är upplagt som ett skämt. Och jag säger inte att man inte ska få skratta, jag skrattade själv, men det är intressant om man sätter in filmen i en historisk kontext. Det här är post-NWA, post-Tarantino, post-Eminem som var så härligt crazy och sexistisk på de första skivorna, post-"Roses" med Outkast där den härliga Andre mässar "crazy bitch" om och om igen, post-politisk korrekthet, post-90-talsmoralism. "Thank you for smoking" kunde inte ha tillkommit i någon annan tid än denna - den är blasé och liksom slapp på ett uppfriskande sätt, precis som en massa annat bra som görs idag typ "Curb your enthusiasm".
Fast jag undrar hur mycket pengar de la på den där snygga inledningssekvensen. Det var nån som skrev nånstans att spnt blir viktigare och viktigare, i den fett överskattade "Napoleon dynamite" var det faktiskt filmens höjdpunkt. Är det sånt man lägger budgeten på nuförtiden? Vad hände med Saul Bass-minimalism?