Det som gör Håkan Hellström så fantastisk är att han har en naivitet, något oförfalskat och fint. Det är samma kvalitet som gör att man älskar Jonathan Richman, de första Native Tongues-skivorna och den bästa tonårspopen... allt från Ronnie Spector till Errol Dunkleys "You're gonna need me" till Alizée osv. OBS att naiv inte ska förstås som samma sak som ovetande eller överpositiv. Håkan Hellström har ju så gott som alltid en sorglig underton i sina låtar, de hade inte varit lika bra annars. Men det känns som han har en grundinställning som är ovanlig bland alla dessa sega manliga rockmän (och för all del, sega manliga rockkvinnor). Han blir aldrig cynisk och blasé. Han är så innerligt romantisk, utan att för den sakens skull bli överdriven och cheesy och förutsägbar.
Det är det som är idealet - att vara en romantiker utan att förfalla till sentimentalitet. Jag är skitdålig på det, jag är så jävla sentimental. Det är det som skiljer mig från C, hon är också romantiker 4 life men hon är samtidigt cool. Jag har svårt med det, jag blir carried away på ett distanslöst och osexigt sätt. Jag får väl börja med solglasögon eller nåt. Eller sluta lyssna på gamla skivor när jag äter frukost.