En musikjournalist måste värderas efter två saker: smak och språk. Med smak menar jag ungefär en blandning av mångsidighet, nyfikenhet och integritet. Med språk menar jag... motsatsen till Per Bjurman eller Markus Larsson.
Vissa har bättre språk än smak, som Fredrik Strage eller Jan Gradvall. Vissa har bättre smak än språk, som till exempel Andres Lokko. Medan Martin Gelin och Emil Arvidsson har en rätt bra balans.
However, de flesta Sonic-skribenterna har fruktansvärt dåligt språk. Hur kan jag säga det? För att deras texter saknar a) humor och b) ett större sammanhang. De lyfter aldrig blicken, en grupp från San Francisco-scenen är alltid bara en grupp från San Francisco-scenen, varken mer eller mindre. Ingenting är politiskt, ingenting är konservativt eller modernt, ingenting kan jämföras med något annat än liknande artister som gjort liknande musik tidigare. Det är inte bara snävt, det är korkat. Och de skriver typ hellre anekdoter om artisten vars skiva recenseras än beskriver musiken på ett personligt och genomtänkt sätt.
Och när det gäller smak... ja, det är svårt att säga något generellt om alla de skribenter som medverkar i Sonic, men om vi säger såhär, jag kollade vilka som var de "små, heta" artisterna som intervjuas mellan sidan 23 och 37. En avdelning som trängs mellan box-utlottningen på sidan 20 och den obligatoriska Arthur Lee-hyllningen på sidan 38. Få se här nu, en, två, tre, fyra... jag får det till 13 fula vita män och en vit svensk kvinna. Hur fräscht känns det? Finns det ingen på redaktionen som säger "stopp nu, vänta, vi kanske ska chilla lite med att skriva om alla de här rockbanden, vi kan ta ett nästa nummer istället och trycka in något roligare istället"? Nej, det finns det inte. Redaktionen består av folk som säger ja till män med erfarna och ärrade (eller unga och tuffa) hjärtan.
Sen smäller de upp en intervju med Fibes, Oh Fibes som om det vore svensk musiks mest intressanta artist. Jag säger det en gång för alla: all den här yacht rocken, all den här balaericskiten, det är bara BOGUS! Så jävla ointressant och krystad musik. Vill jag lyssna på Steely Dan eller Luthor Vandross så lyssnar jag på Steely Dan eller Luthor Vandross, inte keffa överskattade grupper som The Beauty Room elelr The Feeling. En välklädd och nyrakad indieman är fortfarande en indieman. Om Fibes oh Fibes börjat skriva lite bättre låtar (vilket de har) så är det kanske trevligt, men de är och förblir Moneybrother-med-ett-piano. Sluta låtsas som något annat.
Kan du inte skriva någonting om varför Moneybrother är världens sämsta band? Vi vet ju alla att så är fallet, men kan vara lite svårt att sätta fingret på det ibland.