Jag älskar verkligen Cassies "Me & U". Precis som jag älskar Ciaras "Goodies". Och det som gör de låtarna så bra - och som gör att Midi, Maxi & Efti fick en revival i våras - är att det låter så himla coolt med blasé sång. Det är ju tabu inom allt vad soul heter, man ska vända ut och in på sig själv, eller åtminstone vara återhållsamt känslig (under ytan-stilen, typ Bettye Swann eller Ann Peebles). Men Cassie är inte ens det. Hon låter cool på gränsen till uttråkad. Okänslig, nästan hård. Eller kanske snarare som om hon skulle kunna somna när som helst, men tills dess tänker hon dansa. Det är modernt. Uffie har för övrigt samma ideal i "Pop the glock".
För övrigt lyssnar jag mycket på Danity Kane just nu. Jag har kommit på hur man ska gå till väga för att upptäcka ny musik: kolla Billboard-listan och ladda ner alla svarta artister. Ha! Jag vet, det är så otidsenligt att vara wigger, det är så 90-tal. Men en fantastisk R&B-låt är alltid en fantastisk R&B-låt. Samma sak med hiphop som är kompromisslös och dansant på samma gång. Sen kan man lyssna på en massa dotshop-skit eller M Ward eller vad som helst OCKSÅ. That's what I do.
Ja. Men jag trodde det var standard inom svensk mj numer att gilla sångerskor som låter oberörda när de sjunger, är det inte det? Det är ju ett väldigt popperspektiv. Låtar som gillas av en sida som heter JSJ som Annika Flynner skrivit om här brukar ju alltid ha sång som låter så, och om de gillar något som är halvsvart och inte parisindie brukar det vara för att sången är minimalistiskt blasé. Jag träffade en klubbarrangörtjej i Malmö i veckan som sa "jag gillar lite mer souligare röster inom rnb..... det kommer ut så mkt dussinrnb...." och det tyckte jag lät som väldigt otänkbart att någon svensk som inte är medelålders och som skriver eller på annat sätt har mediala åsikter om musik skulle säga. Idag.