Min lathet straffar sig. Jag har under en tid gått och funderat på hur jag ska skriva en bra artikel om Tin Pan Alley-musiken och sälja den till DN Essä - så idag publicerar de någon som gjort precis det. Fan också. Det störigaste var att det inte var en särskilt djup artikel. Hans slutpoäng var att eftersom en kille som var med i schlagerfestivalen uppger Beatles som inspirationskälla (intressant! unikt!) och Beatles en gång i tiden uppgav Tin Pan Alley-låtskrivarna som sina inspirationskällor, så är TPA-sångerna levande än idag! Lika långsökt som idiotiskt.
Man behöver ingen valpig popstjärna för att motivera respekten för Cole Porter och Gershwin. Lika lite som man behöver ursäkta sig för att gå på en konsert med Beethovens pianosonater. Det rör sig om konst som är så oändligt grym i sig, den motiverar sin egen existens.
Hade jag skrivit artikeln så hade jag dessutom tagit upp att låtskrivargubbarna delvis har Ella Fitzgerald att tacka för den status som deras sånger fått. I mitten av 1950-talet hade Ella så mycket respekt och framgång att hon kunde göra i princip vad hon ville. Hon valde att metodiskt och noggrant beta av de största samtida låtskrivarna, en efter en. Först kom "Ella sings the Cole Porter songbook", sedan "The Irving Berlin songbook", sedan Rodgers&Hart tror jag, sedan Gershwin (det blev 4 LP-skivor, barasådär!) och sen några till. Efter de skivorna - som blev sjukt framgångsrika - började många andra göra liknande hyllningsskivor, men Ella var först och bäst.
Min enda ambition i höst är faktiskt att sitta i mitt vackra vardagsrum med en perfekt cappuccino och lyssna igenom "Ella sings the Cole Porter songbook" från början till slut. Det är i såna ögonblick - eller kanske ännu mer i tanken på såna ögonblick - som man önskar att man hade en öppen spis.
#2 -
-
Annika:
Chilla. Ang 80-talet: jag generaliserade lite, skit samma, poängen är att det var ett helt annat tankesätt på 90-talet. Lennart Persson, givetvis har han koll på de klassiska låtskrivarna, så dum är han inte, men ingen kan förneka att han väljer liderlig blues med skit under naglarna före sofistikerade harmonier anytime. Och han gillar Grateful Dead, på riktigt. Har man inte straffat ut sig då?
#3 -
-
Johanna K:
AR passar in i late nineties kolla http://www.youtube.com/watch?v=tEcZSGUv_ng
Skärp er, barn.
DETTA är det bästa Lennart Persson vet. Men ni har ingen historia och tror att han bara gillar White Stripes och Patti Smith. Han har skrivit om Tin Pan Alley och Duke Ellington sedan 1965. Det här är den där "kåta, jordiga soulmusiken" han tjatat om hela tiden. Cole Porter, Charlie Parker, Sammy Khan, Rodgers-Hammerstein, Louis Armstrong, Ella och Sarah Vaughan är tidningen POPs retro-bilaga 1992 i en laxask. Learn stuff, please. Nån jävla gång kan väl nån kunna nåt om historien och vara bara liite down och hip och beläst för en gångs skull? Men, nej. Alla tror att dom är ensamma och först och det är såå pinsamt.
Ang er Arthur Russell postning: Elms, Lokko, Cosgrove, Nileskär, Adolfsson och Toop skrev bara om house, Russells cello-disco och New Jack Swing och ATCQ och Tupac när han var med i Digital Undergound på 80-talet (inte om New Order och The smihs). Det handlade om Luther, Anita, Mr Fingers och Minneapolis-pimps (inte om New Order och The Smiths). Men det är inte så många som kan ett skit om musik eller om musikjournalsitik idag. Alla bara gissar och tror att Håkan Steen och stenkorkade studenter som gillat Momus i 220 år skulle vara intressanta eller relevanta. Det är sorgligt och sjukt tråkigt, ytligt och beklämmande. Som om en teaterkrtiker aldrig skulle ha hört talas om Kenneth Tynan. SKÄRP ER FÖR F-N! Eller bli jetsetjunta-barn i galonbyxor och haklapp ni med.