Ryan Teagues nya skiva "Coins and crosses" är något som jag väntat på länge. En musiker som är musikaliskt tvåspråkig: han gör inte bort sig vare sig när det gäller att programmera rytmer eller arrangera stråkar. Allt är fint och dramatiskt och uttrycksfullt, allt är där för att det ska vara där, det är ingen ytlig mix-kitsch.
Sånt är alldeles för ovanligt. Det är ju två olika kulturer, de som är uppvuxna med hiphop och electronica är oftast inte särskilt insatta i Beethovens eller Mondelsohns stråkkvartetter, och vice versa. Det är så sällan man hör stråkar i popmusik som inte bara är fläskiga understrykningar av melodin, utan har ett arrangemang som är intrikat och har någonting i sig självt.
London Symphony Orchestra är till exempel musikvärldens största horor, de bangar inte att göra samarbeten med Metallica eller Oasis eller vem som helst som viftar med lite stålar framför ögonen på dem. Kan ni tänka er hur arrangemanget till "Whatever" kom till? En orakad Noel Gallagher står och gapar till ett gäng välklädda violinister och cellister: "no you focking cunts, I wont you to play loyke this - nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh, nuh-nuh-nuh-nuuuuuuuuuuuuh, jost that litt'l tune over an' over again... go' it?" Hatar engelsmän.
Nu har jag läst denna upprörda attack på LSO (London Symphony Orchestra) och jag måste bara fråga: varför skulle de INTE vilja spela Metallica och Oasis? Är det deras jävla uppgift att enkom spela musik från artonhundratalet (och pre-)? Om man har en fiol eller bastuba eller vad fan ni nu menar så får man alltså inte intressera sig för contemporary music? Man är dömd att hålla hov för de halvdöda medborgare som redan är insatta? Man får inte se potentialen i annan musik och därmed kanske lyckas få några contemporary people att intressera sig för även den andra äldre ("finare") musiken? Shit vad trött jag blir. ShiiiiIIIIt.