Åh gud vad jag älskar Holland-Dozier-Holland. De är mina Zeus, Apollon och Poseidon.

"(Come round here) I'm the one you need" var en stor hit 1966, men kan väl knappast sägas vara en av deras mest ihågkomna alster. När jag hör den låten och den magiska ackordföljden i regrängen är det kört. Musiken jagar mig, får mig att springa tills det bultar i bröstet, hinner ifatt mig. Ackordföljden som snurrar om och om igen är en tornado som suger in mig, jag snurrar upp mot himlen, leende som Smokey. Någonstants långt borta hör jag The Miracles mässa "Come round here, I'm the one you need" men det skulle lika gärna vara ett gäng änglar som lockar mig till det andra riket.

Staccatoackorden - det är ett utropstecken efter varje taktslag - är så enkla men så genialiska. I-iii-vii-ii-ii7, bara ett enda durackord, men det är det första och det viktigaste av dem, det står stadigt i stormen, klarar kampen. Det här är inte sexig soul eller trevlig pop, det här större än så, det här är liv och död.

Bröderna Brian och Eddie och deras kompanjon Lamont trycker in all världens klanger i en kanon och tänder stubinen, och - BLAM! - ut kommer en salva som krossar väggar, hus och städer. Jag känner mig helt yr, helt matt. Fy fan vilken bra låt.