Southernplayalisticaddilacmuzik (1994) - Oukasts första skiva motsvarar Beatles fyra första album. I båda fallen ser vi grupper som är unga och entusiastiska, begåvade utan att ännu ha skapat några mästerverk. På de fyra första albumen gjorde Beatles många covers - inklusive "Money" som har samma tema som alla unga rappares låtar - och Outkast nöjde sig på samma sätt med att skriva texterna och överlåta musiken till Organized Noize.
ATLiens (1996) - Outkasts motsvarighet till "Help" eller "Rubber soul", alltså en grupp som är lite mognare, lite coolare och lite mer personlig. Låtskrivandet är oklanderligt. För övrigt kan man jämföra "Drive my car" med "2 dope boyz in a cadillac". Eller "In my life" med den lika nostalgiska "Wheelz of steel" - precis som George Martin gör ett inhopp för att spela ett pianosolo, så får Outkasts tredje medlem Mr DJ väldigt mycket utrymme för att scratcha.
Aquemini (1998) - motsvarigheten till "Revolver". Nu börjar gruppen se sig omkring efter nya influenser, saker och ting blir mer komplexa och mer intressanta. Ärligt talat är det här nog peaken i respektive karriär. "Eleanor Rigby" - "Rosa Parks"? "Taxman" - "Return of the gangsta"?
Stankonia (2000) - mer knarkig men samtidigt mindre personlig. Men rent kommersiellt och makt- och statusmässigt är gruppen starkare än någonsin. Med andra ord, Outkasts "Sgt Pepper"! Rör sig från skamlös pop till grubblande snedtrippar.
Speakerboxxx/The love below (2003) - givetvis motsvarigheten till The White Album. Splittrat men stundtals briljant. Gruppen liknar nu mer och mer skilda soloartister med en gemensam kompgrupp. Hey Jude, Hey Ya. Och "Why don't we do it in the road" är kanske inte lika kåt som "Spread", men nästan.
Idlewild (2006) - det sorgligt oinspirerade sista albumet, motsvarigheten till de kassa "Abbey road" och "Let it be". Full av en massa kitschig skit, Paul McCartneys"Maxwell's silver hammer" respektive Andrés Cab Calloway-pastischer. Har några ögonblick, men det räcker inte om man jämför med de tidigare bedrifterna.
Ha! Vad säger ni om det? Nu väntar vi bara på att de ska splittras och släppa "Plastic ono band" (André) respektive "All things must pass" (Big Boi). Och snälla, återförenas aldrig.
jag är game.