Ni vet Momus kända warholparafras, "alla kommer vara kända för 15 personer"? Det är klatschigt och kul och det funkar - i USA. När ett land har en så stor befolkning, så många potentiella konsumenter, kan vilken liten nisch som helst överleva.

Sverige ser däremot inte ut på det sättet. Vi är ett litet skitland, vi är alldeles för få för att entusiaster med originella idéer ska gå runt. Därför är det så jävla fucked att Timbro-Thatcher har blivit kulturminister, hon vill strypa det statliga stödet och låta marknaden styra. Det innebär att det som säljer bäst är det som ÄR bäst. Statligt kulturstöd - det behövs inte. En tidning som Gidappa hade med andra ord aldrig fått starta om den gjort det nu. Frida Hyvonen hade inte fått ge ut sitt debutalbum. Och så vidare och så vidare.

"The long tail" och hela den skiten - det funkar inte i vårt lilla land, förutom via internetshopping i en viss utsträckning. Sveriges kulturliv är beroende av bidrag, så är det bara. Är det så himla viktigt att sänka skatterna? Jag känner mig stolt om en del av min lilla inkomst har gått till att finansiera "Med kameran som tröst".

Peace out till Schottan i DN igår: "Kulturpolitik och borgerlig politik är magnetiskt repellerande".