Har nyss läst Odd at Large, sist av alla som vanligt. Det var Carro som tipsade om Eric Schuldts artikel, och den var intressant som fan. Men who is this guy? Har aldrig läst någonting av honom innan, fast det kan bero på att jag är ganska okunnig när det gäller nya skribenter (jag läser t.ex. nästan inga bloggar). Han har lite jsj-högtravande språk ibland, men det gör inget, alla som gillar Jay-Z lika mycket som Eroica-symfonin är mina vänner.

Hur som helst. Jag tycker att han har fel! Det var det jag ville säga.

"Vad man än tycker om högkulturen finns det ett faktum som ingen kommer runt. Den kostar pengar. Mycket pengar." Är det verkligen så? Bara för att den högkulturen är borgerlig så betyder inte det att den måste vara lyxig, dyr och otillgänglig. Fan, alla klassiska böcker finns på pocket, billigare än The Believer, och ännu billigare är de på antikvariat, och ännu billigare är de om man nöjer sig med att låna dem på bibliotek. Klassisk musik och opera? Gå in på biblioteket, låna alla feta skivor, bränn dem. Teater? En biljett kostar mindre än ett besök på en rockkonsert and you know it.

Det är lite romantiskt positionerande det här med att högkultur står mot populärkultur, att den nya generationen har slängt ut regelboken ur fönstret och uppfunnit sin egen kanon och sina egna konstnärliga ideal. Men jag tror inte att det är så dramatiskt. Det är sant att de flesta musikjournalister är extremt obildade. Men det bevisar bara att redaktörer landet över inte har en tendens att anställa idioter. Att vara intresserad av kultur och inte orka ge Mozart eller Goethe en chans vittnar bara om ren och skär lathet. Jag är säker på att det finns en armé av människor som har koll på både det ena och det andra, men det är inte de som hänger på Spy Bar, det är inte de som är coola och som syns, det är inte de som får jobb på Rodeo. Alltså jag har verkligen inget emot Rodeo, jag bara konstaterar fakta.

Jag har sökt jobb på Nöjesguiden flera gånger. Skrivit fina recensioner av Chico Buarque-skivor som ingen känner till, det var givetvis naivt av mig. Chico Buarque är kanske inte högkultur - inte än i alla fall - men det är inte särskilt coolt, eller var i alla fall inte då. Hur som helst så fick jag inte jobbet, Tom Pyl valde att anställa sig själv istället.

Bottom line: högkulturen är ingen hägring som håller på att gå upp i rök, den finns runt hörnet hela tiden. Så enkelt och så underbart är det. Hur svårt är det att varva youtube med P2? Nej, precis.
#1 - - Anonym:

har inte läst skiten, men menar han inte att finkulturen kostar staten en massa pengar?

#2 - - Anonym:

Precis, det är väl själva produktionen av t.ex. en operaföreställning som kostar mycket pengar, inte den subventionerade biljetten.

#3 - - Stefan Nilsson:

"Jag har sökt jobb på Nöjesguiden flera gånger."

Jahajajajajajaja.

#4 - - Annika:

Hm...det kanske är sant. Men jag tycker ändå att han överdriver hela grejen med att den yngre generationen är ointresserad av den klassiska finkulturen.

#5 - - Stefan Nilsson:

Jag gillar ingen klassisk musik, förutom Apocalypticas "Plays Metallica by Four Cellos".

#6 - - Carl Magnus:

All klassisk musik är bullcrap (utom symfoniorkestern i november rain.)

#7 - - Stefan Nilsson:

Jag skojade, jag gillar inte Apocalyptica. Gillar dock inte klassisk musik! Hepp! Inte heller jazz för den delen. Usch. Fy!

#8 - - Anna Liv:

1. Nöjesguiden är en skittidning
2. Stefan, om du när du säger att du inte gillar klassisk musik menar all musik som gjorts före, säg 1950-talet, så tycker jag ganska synd om dig. Du har missat en hel del!

#9 - - Stefan Nilsson:

klassisk musik

klassisk musik är ett uttryck som används i lite olika betydelser. Ofta tänker man väl på musik av till exempel Mozart och Beethoven och musik som påminner om deras, både äldre och yngre. Det är till exempel symfonier och sonater, operor och konserter, oratorier och kammarmusik.

Det finns många som tycker att ordet klassisk inte bör användas i så vid betydelse. Somliga talar hellre om seriös musik, men det är inte alltid lyckat. Seriös betyder "allvarlig", men dels är inte all musik av detta slag allvarlig, dels finns det mycket musik av annat slag som är allvarlig i meningen "som är avsedd att tas på allvar". Det riktigaste uttrycket är västerländsk konstmusik, men det används inte så mycket i det allmänna språket.

Idiot.

#10 - - Annika:

Stefan, akta så du inte får en fatwa.

#11 - - Eric Schüldt:

Helt riktigt menade jag att "högkulturen" är dyr för staten. Kungliga operan får närmare 350 miljoner per år om jag minns rätt. Debaser får 0 kr i statligt stöd. Jag tror att det är fördelning som:
1. Behöver diskuteras
2. Kommer att förändras över tid

Att ungdomen överger högkulturen är en uppfattning jag har fått efter tre år som reporter på P1:s Kulturnytt och ett halvår som programledare på P2. Inte någon vetenskapligt hållbar slutsats direkt, men en känsla som jag är helt uppfylld av.

#12 - - Annika:

Eric! Hur fick du jobb på P2? Kan du fixa in mig? Snälla?

#13 - - Eric Schüldt:

Skicka ett mail till mig så kan jag skicka det vidare.

#14 - - Gabriel Sandberg:

"Att vara intresserad av kultur och inte orka ge Mozart eller Goethe en chans vittnar bara om ren och skär lathet."

Bra kommentar, sammanfattar mycket. Också oerhört provocerande att säga till finkultursförnekare, man kan tänka sig svaret: "Jag är inte lat, jag vill bara inte ägna en massa tid åt den där deprimerande skiten..." Extremt roligt.

Ett annat intressant faktum är att popkulturens hjältar ofta har hjältar gemensamma för finkulturen.