Reaktionerna på det förra inlägget var många och arga. Men varför var det jag skrev så konstigt?
För det första: man måste få generalisera ibland, i viss grad, annars kan man inte säga någonting om någonting. Att det man säger är en generalisering och inte täcker 100% av alla fall är underförstått.
För det andra: det kanske är klyschigt neo-indie att vara emot autencitetsidealet, men jag säger inte att all musik som är gjord av autencitetskåta människor automatiskt är dålig, bara att det är sympatiskt med artister som ifrågasätter det idealet och bestämmer sig för att göra något flippigt. I teorin alltså! För i praktiken - om du frågar mig osv osv - finns det alltför många exempel på att utflykter i anti-autentisk musik som bara är plain keffa. Vilket jag tycker är tråkigt, eftersom dessa artister ger den trevliga idén dåligt rykte.
För det tredje: alltså kom igen, Tom Waits är PÅ RIKTIGT kass. Håller med Stefan Nilsson (faktiskt!) - hans röst är ju bara så himla jobbig. Det kanske handlar om mina sjuka preferenser - jag är inte förtjust i träskfunk och galningen-uppe-på-vinden-blues, eller i instrumentet såg - men jag tycker att hans musik är plain dålig. Dessutom irriterar jag mig på artister som tror att de kan skriva Klassiska Ballader bara för att de sätter sig vid en flygel.
För det fjärde: era andra exempel var rätt fattiga. Okej för Kool Keith (visst finns det undantag från den sorgliga huvudregeln!), men Prince? Han har väl aldrig låtsas vara någon annan än det sjukhuvud han är. Wu-Tang? De har en massa roliga namn på varandra, men är lika stora autencitetsjunkies som alla andra streetfetischistiska rappare. MF Doom? Han har en bisarr lyrik, men är hela tiden sjukt personlig, och hans sorgedräkt (masken) är ingen jävla kitsch.
puss och kram / den anti-intellektuella Annika
Du behöver inte gå i försvarsställning. Jag tror det är språkförbistring. Jag sitter här uppe i snön och tycker att stockholmare (och jag vet egentligen ingenting om dig, huruvida du är stockholmare, du kan lika gärna vara från Öjebyn) ofta har en polemiserande och överlägsen ton som jag stör mig på. Lite som du verkar tycka att jag är sur fast jag inte är det. Jag skriver lite slarvigt bara, utan alla höhö som alla andra gör nuförtiden, antagligen för att bevisa att de inte menar blodigt allvar med allt. Men det är ju fördomar.
Jag håller själv på att skriva en grej som snuddar vid autencitetskravet, fast ur en annan synvinkel, nämligen den om att man kan/inte kan urskilja kvalitet på ett objektivt sätt. Det är en rätt lång grej och jag ids inte dra hela den skiten nu, men det kan hända att jag lät det färga mina inlägg nedan.
Jag tycker hursomhelst om när du skriver om grejer du gillar/ogillar även om jag inte gör det själv jämt och ständigt. Men stör du dig på kommentarerna så får du väl plocka bort den funktionen då. Jag försöker bara falla in i tonen, men som jag sa så kan jag ha missuppfattat den. På grund av mina fördomar om hur stockholmare (egentligen många fler än stockholmare) diskuterar musik.
Satt igår och pundade bloggar och tyckte varenda jävel skrev grejer som jag inte gillade. Gick i någon slags allmän försvarsställning. Ja, eller anfallsdito kanske. Borde kanske spridit ut mitt dåliga humör mer.
Instrumentet såg är förjävla roligt i alla fall, att du skrev om det. Bry dig inte om vad jag och alla andra har för åsikter, hata mer och skriv mer om din egen genialitet snarare än om andras tillkortakommanden. Du är inte så typisk som de flesta andra. Det är därför jag återkommer. Jag är ett fan. Men det ska ju du skita i, om du fattar.