Egentligen är det under min värdighet att gå i försvarsställning, men what the hell, jag gör många saker som är under min värdighet.

Reaktionerna på det förra inlägget var många och arga. Men varför var det jag skrev så konstigt?

För det första: man måste få generalisera ibland, i viss grad, annars kan man inte säga någonting om någonting. Att det man säger är en generalisering och inte täcker 100% av alla fall är underförstått.

För det andra: det kanske är klyschigt neo-indie att vara emot autencitetsidealet, men jag säger inte att all musik som är gjord av autencitetskåta människor automatiskt är dålig, bara att det är sympatiskt med artister som ifrågasätter det idealet och bestämmer sig för att göra något flippigt. I teorin alltså! För i praktiken - om du frågar mig osv osv - finns det alltför många exempel på att utflykter i anti-autentisk musik som bara är plain keffa. Vilket jag tycker är tråkigt, eftersom dessa artister ger den trevliga idén dåligt rykte.

För det tredje: alltså kom igen, Tom Waits är PÅ RIKTIGT kass. Håller med Stefan Nilsson (faktiskt!) - hans röst är ju bara så himla jobbig. Det kanske handlar om mina sjuka preferenser - jag är inte förtjust i träskfunk och galningen-uppe-på-vinden-blues, eller i instrumentet såg - men jag tycker att hans musik är plain dålig. Dessutom irriterar jag mig på artister som tror att de kan skriva Klassiska Ballader bara för att de sätter sig vid en flygel.

För det fjärde: era andra exempel var rätt fattiga. Okej för Kool Keith (visst finns det undantag från den sorgliga huvudregeln!), men Prince? Han har väl aldrig låtsas vara någon annan än det sjukhuvud han är. Wu-Tang? De har en massa roliga namn på varandra, men är lika stora autencitetsjunkies som alla andra streetfetischistiska rappare. MF Doom? Han har en bisarr lyrik, men är hela tiden sjukt personlig, och hans sorgedräkt (masken) är ingen jävla kitsch.

puss och kram / den anti-intellektuella Annika
#1 - - matti alkberg:

Du behöver inte gå i försvarsställning. Jag tror det är språkförbistring. Jag sitter här uppe i snön och tycker att stockholmare (och jag vet egentligen ingenting om dig, huruvida du är stockholmare, du kan lika gärna vara från Öjebyn) ofta har en polemiserande och överlägsen ton som jag stör mig på. Lite som du verkar tycka att jag är sur fast jag inte är det. Jag skriver lite slarvigt bara, utan alla höhö som alla andra gör nuförtiden, antagligen för att bevisa att de inte menar blodigt allvar med allt. Men det är ju fördomar.
Jag håller själv på att skriva en grej som snuddar vid autencitetskravet, fast ur en annan synvinkel, nämligen den om att man kan/inte kan urskilja kvalitet på ett objektivt sätt. Det är en rätt lång grej och jag ids inte dra hela den skiten nu, men det kan hända att jag lät det färga mina inlägg nedan.
Jag tycker hursomhelst om när du skriver om grejer du gillar/ogillar även om jag inte gör det själv jämt och ständigt. Men stör du dig på kommentarerna så får du väl plocka bort den funktionen då. Jag försöker bara falla in i tonen, men som jag sa så kan jag ha missuppfattat den. På grund av mina fördomar om hur stockholmare (egentligen många fler än stockholmare) diskuterar musik.
Satt igår och pundade bloggar och tyckte varenda jävel skrev grejer som jag inte gillade. Gick i någon slags allmän försvarsställning. Ja, eller anfallsdito kanske. Borde kanske spridit ut mitt dåliga humör mer.
Instrumentet såg är förjävla roligt i alla fall, att du skrev om det. Bry dig inte om vad jag och alla andra har för åsikter, hata mer och skriv mer om din egen genialitet snarare än om andras tillkortakommanden. Du är inte så typisk som de flesta andra. Det är därför jag återkommer. Jag är ett fan. Men det ska ju du skita i, om du fattar.

#2 - - H:

OK, Nicholas, låt mig utveckla lite:

Det du skriver om generaliseringar är naturligtvis sant. Jag stör mig dock inte på att folk generaliserar, utan på att folk generaliserar på väldigt svaga grunder. Gör man det så säger ju nämligen ens teser väldigt lite om det man egentligen vill tala om (musik, film, politik etc).

Vad jag vänder mig mot är artiklar där tesen har ett sorts egenvärde. Syftet med tesen är inte att säga något om ämnet utan bara att vara fyndig/slagkraftig/etc. Artiklarna blir platta och det är omöjligt att diskutera dem. Vill man det möts man av en attityd i stil med "men vad fan, poängen var ju ändå inte att säga något om 'verkligheten'(är det det som chilla betyder i sammanhanget?)". Och det var detta jag syftade på när jag använde ordet "antiintelektualism".

Håller du med om den här beskrivningen? Eller är jag helt ute och cyklar? Och om den stämmer, är det bra/dåligt?

Ofta jämförs ju populkulturjournalistik med annan "mer seriös jornalistik". Kanske kan man fråga sig om det skulle gå att skriva på det här sättet om något annat än populärkultur? Skulle det accepteras? Har det i så fall någon betydelse?

Jag blev som sagt inte särskilt provocerad av ditt förra inlägg. Kanske beror det på att du snackade uteslutande om musik. I den kontexten kanske jag tycker att det är OK att inte säga något om "verkligheten". Däremot blir jag provocerad av mer samhällsrelaterade inlägg, kanske eftersom jag tycker att de måste säga något om verkligheten. Men gör du en sådan skillnad?

Slutligen: gillar bloggen.

#3 - - Annika:

Gud vad ni är gulliga som är så måna om att inte såra mig! Älskar er.

H - jag förstår vad du menar, men jag tycker inte att musikjournalistiken översvämmas av texter där tesen har ett egenvärde. Det är snarare tvärtom - folk skriver och skriver, men ingen har en tes om någonting!

#4 - - matti alkberg:

H: jag håller alltså med dig, redn i förra tråden gjorde jag det.

#5 - - Jakob:

Prince har aldig låtsas inte vara något annat än det sjukhuvud han "är"?
Vilket lågvattenvärke, ryck upp dig!

Läs här så länge:
http://tennisspionen.blogspot.com/2006/11/jerome-bring-me-mirror-frn-den-frra.html

#6 - - Korr:

Det heter AUTENTICITET. Du stavar lika illa som Andres Lokko.

#7 - - Annika:

Alltså jag har inget emot sjukhuvuden. A lot of my best friends are sjukhuvuden. Att Prince är ett sjukhuvud är en del av det som gör honom så fantastisk.

#8 - - matti alkberg:

Korr: aldrig för din skull.

#9 - - Jakob:

Fast det jag menade var att du (säkerliigen inte särskilt allvarligt)andvände "sjukhuvud" som ett prydligt litet fack att kast in Prince i, och dessutom "sjukhuvud", i sammanhanget, definierat som något slags motsatsförhållande till att MEDVETET leka med identitet och autencitet.

Är man sjuk i huvudet så gör man inte så, då är allt konstigt bara "naturligt".

#10 - - Annika:

Förlåt om jag är fördomsfull, men jag tycker att Prince infall verkar ganska naturliga och självklara för honom. Jag upplever det inte som att han har en smart agenda, ett dogmamanifest eller what have you, som han utgår ifrån när han kryssar mellan olika namn, religioner, sexuella tabun och musikstilar. Men kanske är det så? Fast i så fall är han ännu mer sjuk i huvudet!

#11 - - CM:

Kan du förklara den himmelsvidda skillnaden mellan Prince och Tom Waits förhållande till autencitet? Är Prince bara sjuk i huvudet, som något slags naturbarn, medan Waits har ett dogmamanifest som han listigt har drivit i ett par decennier? Hur ser det i så fall ut, undrar jag.
(Jag är inte helt bekväm i den här rollen som Tom Waits största försvarare, så mycket gillar jag inte honom, men det går snabbare och enklare att klaga på dessa uppenbara dumheter än att dra upp hela ditt märkliga förhållande till tesdrivande kulturjournalistik. Jag återkommer till det nån annan gång.)

#12 - - CM:

Kan du förklara den himmelsvidda skillnaden mellan Prince och Tom Waits förhållande till autencitet? Är Prince bara sjuk i huvudet, som något slags naturbarn, medan Waits har ett dogmamanifest som han listigt har drivit i ett par decennier? Hur ser det i så fall ut, undrar jag.
(Jag är inte helt bekväm i den här rollen som Tom Waits största försvarare, så mycket gillar jag inte honom, men det går snabbare och enklare att klaga på dessa uppenbara dumheter än att dra upp hela ditt märkliga förhållande till tesdrivande kulturjournalistik. Jag återkommer till det nån annan gång.)

#13 - - Annika:

Alltså jag gillar inte Prince mer än Tom Waits för att han är mer autentiskt (damn that word) sjuk i huvudet, utan för att han gör bättre musik. Kan vi prata om något annat nu?

#14 - - Thomas:

Nicholas, skärp dig och läs kurslitteraturen om autenticitet en gång till! Lägg till Allan F. Moore's text om samma ämne också när du ändå är igång. Efter det kan du skriva om autenticitet.

Vad är det för fel på Tom Waits? Skrapar man bort de klyschiga indiedissningarna finns ingenting kvar av din kritik.