Jag ser framför mig första sidan av "Les mots" från Karl-Bertil Jonssons julafton. Sen ser jag Sege Gainsbourg som viskar "I want to fööck you" till Whitney Houston i en direktsänd tv-show. Och jag ser Jeanne Morreau med sin brinnande blick. Och allvarliga Marseilles-rappare som Akhenaton. Världens bästa språk.
2. Spanska
Det är inte i första hand vackert, men i gengäld oändligt coolt. Orden är hårda och kantiga som om de vore huggna i sten. Inte konstigt att Hemingway och Orson Welles var så hooked på Spanien. Dessutom är det hög back to my roots-faktor för min del att kunna spanska...
3. Tyska
Det mest underskattade språket. Tricket är att tänka bort alla rytande män och ungdomar med näsringar och Buffalo-skor. Istället ska man tänka på "Himmel över Berlin" och Reiner Maria Rilke. Och Schubert som läser Goethe, blir hög på Bra Text och skriver 600 sånger för att förklara orden med musik.
4. Ryska
Mest för att det vore fett att kunna läsa Pusjkin och Dostojevskij på originalspråk och ta till sig alla nyanser. Fast fan, jag har inte ens läst Pusjkin på svenska. Och jag har inga drömmar om att bo i en sån där by som syns på yoghurtpaket, där alla kvinnor bär huckle och alla män har bonniga svarta västar.
5. Latin
Man KAN ju inte fronta. Tänk att allt man säger låter som en helig visdom, bevingade ord som kommer att hålla i några tusen år till. Språket med störst pondus. Jävligt bull grammatik dock.
UTELISTAN:
1. Portugisiska
Det låter väldigt vackert (i Brasilien alltså, i Portugal låter det typ som rumänska), men saken är den att om man skulle kunna det här språket så skulle man inte klara av att lyssna på brasiliansk musik utan att bli generead. Jag vill inte veta vad Jorge Ben och Milton Nascimento sjunger, det är typ sanslöst banala saker som "du är min blomma" och "när du ler ser man en regnbåge på himlen".
2. Italienska
Fint, men helt ärligt, sjukt överskattat. Jag behöver inte kunna konversera med min lokala pizzabagare på hans eget språk, det är lugnt. Jag klarar mig. Den bästa italienskan är den som hörs som ett svagt eko hos New York-bor med italienska förfäder. Men då är det bara en ingrediens, inte huvudrätten.
Raketen på min lista är ju kantonesiska. Sjukt elegant i all sin monotoni, och sjukt sexigt när någon hot hongkong-chick pratar det! Annars, ett första utkast till listan på fulast engelska dialekter: 1. australiensiska 2. australiensiska 3. alla brittiska dialekter som inte är civiliserad sydengeleska.