Le Bomb hade på sig kjol, sjöng på bredare skånska än Timbuktu och påminde på något märkligt sätt om en ung Brett Anderson. Hur som helst så hade han fantastiska låtar. Speciellt "Klagosång" och "Kroniskt" är SJUKT bra.
Det var så jävla svängiga beats, skitbra popmelodier och så lekte han med sin röst hela tiden - det lät helt enkelt coolt som fan. En och annan låt var kanske för mycket åt plastreggae-hållet, men han styrde ändå allting i land med ett flippigt stick eller något screw-aktigt temposkifte.
Le Bomb var ball. Det modigaste med hans uppträdande var varken kvinnokläderna (=provokativt 1972) eller att han stod ensam på scenen och all musik kom från en cdr (=provokativt 2002). Nej, det modigaste var att han sjöng på svenska. Artister som omfamnar feta beats och moderna låtbyggen brukar sällan vilja stå så nakna som man gör om man sjunger på svenska. Men för Le Bomb verkade texterna vara lika viktigt som musiken. Imponerande.
Kolla in Veronica Maggio också, vettja! Feta beats (nåja) och svensk sång. Snygg är hon också.