Det är bara idioter och folk som läser litteraturvetenskap som läser Mary Shelleys "Frankenstein" i vuxen ålder. Ni kan ju fundera ett tag på vilken kategori jag tillhör, men jag har i alla fall nyss läst den och fy fan vad bra den var.

OBS! Jag är så långt ifrån goth man kan komma, jag är totalt ointresserad av skräckgenren i alla dess former. Till och med en bra film som "Donnie Darko" är lite för gotig för mig. Så det är inget sånt som tilltalar mig i en bok som "Frankenstein".

Men grejen är att den inte handlar så mycket om skräck och monster (som jag antar att alla filmatiseringar gör, jag vet inte jag har inte sett någon). Den handlar om två saker: utanförskap och den komplicerade förhållandet mellan föräldrar och barn. För Victor Frankenstein betyder hans skapelse (=barnet) mer än någonting i livet, tills han väcker den till liv (=barnet föds). Då äcklas han och förvisar sin skapelse - alltså klassisk förlossningsångest. "Barnet" erbjuds aldrig någon kärlek eller medkänsla och blir med tiden oändligt bittert. Medan "föräldern" hela tiden misslyckas med att förstå sin skapelse, aldrig kan sluta få något annat än ångest av den. Ett typiskt Norén-drama med andra ord. Och den enas hemlighet och den andras utseende gör att de båda är dömda till totalt utanföskap från alla människor. Det är asbra skildrat.

Jaja, det är säker tusen människor som kommit på det här före mig. Men jag hade i alla fall en väldigt positiv läsupplevelse. That's all I'm sayin'.