Jag har köpt två skivor: Jay Dee och Beth Ortons nya. Jay Dee är givetvis bra, pallar inte prata mer om det. Men Beth Orton? Så jävla boring, vilken jävla besvikelse. Men jag har mig själv att skylla, jag borde ha vetat bättre. Jag var, liksom alla andra i norra Europa, helt knockad av "Pass in time", "Feel to believe" och "The sweetest decline" från hennes andra skiva. Sen blev hon ihop med Ryan Adams och gjorde en imponerande ointressant singel med Johnny Marr. The writing was on the wall: det här är en artist som har sina bästa år bakom sig.

Så jag borde inte låtit mig luras av de positiva recensionerna av "Comfort of strangers", inte av att den fick ett sånt där hjärta i DN Kultur, inte av att Andres Lokko pratade om att hon skrivit sina bästa melodier någonsin. Innerst inne visste jag att det var bullshit och att jag bara köpte hennes nya skiva av sentimentala skäl. Jag ville så gärna tänka att Beth Orton hade ännu ett mästerverk i sig. Jag kommer ihåg den där intervjun från några år sedan där hon snackade om att hennes favoritskiva var Nick Drakes "Pink moon" och att hon själv ville göra en helt akustisk skiva någon gång, men inte vågade. Den nya skivan hade inga avtändande brittiska beatsmeder, inga hopplösa elektroniska sidospår, det måste väl vara bra? Shit, jag fattar inte vad jag tänkte. Rent soundmässigt är det här den mest blodfattiga och konservativa jag köpt på år och dagar. Jag skäms.

En annan sak. Jag har lovat mig själv att aldrig skriva någonting om DN På Stan igen, men jag läste Strages intervju med Alexander Bard. Ärligt, what the fuck? Hur kan man över huvud taget vilja prata med Alexander Bard? Jag älskar Fredrik Strage, men så fort någon viftar med en synt och lite got/nazimode så kommer han springande, det spelar ingen roll hur ointressant artisten är. Alexander Bard… han får ju typ Jonas Gardell att verka het.

#1 - - Stina:

men Andres skriver också att den är småtråkig ju!

Publicerat 15 februari 2006 12:55


Beth Orton
Comfort of Strangers
(EMI )

Beth har lämnat sitt barndomshem Heavenly, hon tar gitarrlektioner av folklegenden Bert Jansch och Sonic Youths ömsinte Jim O’Rourke har producerat dessa fjorton nya sånger.
Så titeln på hennes fjärde album är inte bara ord staplade på varandra. Paradoxalt nog är Comfort of Strangers hennes bästa och mest melodiösa skiva, samtidigt som den i sin förväntat sköra perfektion envisas med att framstå som lite småtråkig. Plockar jag isär den, spelar en låt i taget, insprängt mellan vad som helst utom just mer Beth hör jag hur sångerna är de finaste hon skrivit, hennes kroniskt begynnande halsfluss till röst sublimt inramad av en ständig rörelse allt längre bort från disiga London och ett ensamt munspel med hemlängtan.

#2 - - Annika:

Jovisst, men jag tycker ändå att han var rätt positiv... eller också ville jag bara tycka det när jag läste recensionen.

#3 - - Isabel:

du måste skoja! strages intervju med bard var bland det mest inspirerande jag läst på sju år.