Är jag förutsägbar om jag säger att jag älskar Hayao Miyazaki? Jag visste inte vem det var innan "Spirited away" kom på bio i Sverige och jag gick och såg den och blev helt knockad. I höstas gick jag givetvis och såg "Det levande slottet" och den hade samma aura över sig, om än inte lika stark och effektiv. Och idag såg jag "Kiki's delivery service" som kom typ 1989 eller nåt sånt, och den var också fantastisk.

När man ser de här filmerna blir man helt ställd, alla gamla sanningar tvingas omvärderas. Att barnfilm är en ointressant filmgenre, till exempel. Det tycker man ju - men gör man det bara för att alla barnfilmer som man sett har varit onyanserade, psykologiskt enkelspåriga och filmtekniskt undermåliga? Det är först när man ser några Miyazaki-filmer som man inser exakt hur sjukt dåliga Disney-filmer (och inte-Disney-filmer-som-ser-ut-som-Disney-filmer) är. Man inser hur melankolisk, vacker och djupt eskapistisk en barnfilm kan vara. Man kan nästan inte prata om "barnfilm", en bättre term vore "film som är så bra att även barn kan gilla den".

En återkommande grej i Miyazakis filmer, har jag märkt, är förverkligandet av drömmen att kunna flyga. I "Spirited away" red Sen på sin drak-pojkvän, i "Det levande slottet" fanns en fantastisk scen där hjältinnan blir buren av den snygga trolkarlen över staden, och "Kiki's delivery service" handlar om en 13-årig häxa som ska börja leva ett självständigt liv. En perfekt symbol för detta är givetvis de hisnande flygturerna på kvasten. Jag läste någonstans att Miyazakis pappa var pilot, det förklara en del. Nästa film som jag planerar att se, "Porco rosso", handlar om en pilot under första världskriget. Som förvandlas till en gris.

Alltså, jag vet att allt det här låter kefft när man skriver om eller läser det. Men filmerna är så himla välgjorda och med perfekt avvägd dramatik, de är liksom lika spännande och egnagerande som valfri Hitchcock eller Billy Wilder. Fast egentligen är den jämförelsen onödig. Varken Hitchcock eller Wilder gjorde ju så här drömska filmer. Allt är så lugnt och stilla, det är så vardagsrealistiskt som en tecknad saga kan bli, och det handlar hela tiden om sårbarhet och personlig utveckling. Och det är alltid ur ett kvinnligt perspektiv. Det går bara inte att fronta!