Men det är inte det som är grejen nu. Grejen är att jag förra veckan gick och såg vinterns hetaste - och alltså vårens mest avsvalnade - filmer, Brokeback Mountain och Match Point. Utan att skämmas kommer här en liten redogörelse över mina reflektioner. Ibland är det skönt att upptäcka någonting ett år efter alla andra.
Först Brokeback Mountain. Den var väldigt bra, men det känns lite jobbigt att se en bra film som varit enormt hypad jättelänge, man får en sorts distans till hela upplevelsen även om man gillar det. Men jag gillar de subtila detaljerna - som att det inte var några förtexter utöver filmens titel, att flashbacken i slutet inte var i svartvitt eller nåt sånt kefft utan bara flöt in som en vanlig scen, och att Randy Quaid (Chevy Chases galna kusin i Ett Päron Till Farsa-filmerna!) fick spela den osympatiska mr Aguirre. Ironisk casting hade nog Niklas Eriksson kallat det. Man kan inte heller fronta på att Heath Ledger spelade väldigt bra, det trodde man inte om honom när man såg honom som "surf's up, dude!"-hunk i "Tio orsaker att hata dig".
Men det finns något förutsägbart över en film som Brokeback Mountain. Som om den var tvungen att göras, om inte Ang Lee hade gjort det så hade någon annan gjort det: en bred mainstreamfilm, en episk kärlekshistoria, som har som mål att befästa homosexualiteten i samhället. En stor film, som en stor trygg man som säger "det är lugnt" till alla tvekande amerikanare. En blockbuster som är så smidigt komponerad att varken Oprah Winfrey eller New York Times kan fronta, ett kulturellt verk som en gång för alla slår fast att det är okej att vara bög. Den skulle kunna vara finansierad av staten. Om inte staten bestått av en majoritet av kristna republikaner, vill säga.
Match point blev jag faktiskt väldigt positivt överraskad av. Min Oxford-vän Petter hade dissat den så mycket, och även den andra Annika hade gnällt, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Men förutom att den var väldigt spännande - Woody gör en Claude Chabrol - så var det dessutom en väldigt bra film om hur svårt det är att göra slut. Filmens bästa scener var när man fick se Chris ångest inför och distans till allt som hade med hans perfekta äktenskap att göra, och samtidigt så var han ju en sån sucker för all den där tryggheten, han fixade inte att bryta med det.
Sen kan man ju ha åsikter om att filmen tog en sån drastisk vändning och att det var otrovärdigt att han blev ett sånt psyko, men jag fattar poängen med det. Woody ville bara driva sin tes så långt det gick - det finns ingen rättvisa i världen, det finns ingen mening, för i så fall hade brottslingen åkt fast. I och för sig var hela den grejen lite lik "Små och stora brott", men om Woody nu vill upprepa gamla fimer så är det ju bara gött om han upprepar de bästa. Det handlar inte bara om att leva med att ha gjort ett hemskt brott, det handlar om att leva med att inte ha klarat av att göra ett uppbrott. Locket på, tysta all ångest, nu ska jag leva det här livet med den här frun. Det var det som var filmens riktiga tragedi.
Var Randy Quaid verkligen en ironisk casting, såg det snarare som en blinkning till The Last Picture Show, där han gör en av sina första filmroller.