Om ni tror att jag lever ett glassigt kulturarbetarliv så tror ni fel. Jag är dödlig, jag är fattig och just nu jobbar jag på ICA. Det är tufft men allting är en erfarenhet – med det menar jag att allting går att exploatera till romanstoff. (Erfarenhet för erfarenhetens skull är bara bullshit!)

Det finns visserligen värre jobb än att sitta i kassan på ICA. Men det är en monotoni så kompakt och långvarig att den bara kan jämföras med krautrock. Jag känner mig som Hemingways alter ego i "The old man and the sea" – dag och natt med händerna om det jävla repet och smärtan i ryggen, att besegra en best genom tålamod.

Jobbets största förtjänst är att lära sig koderna till frukt och grönsaker. Allt som ska vägas har en fyrasiffrig kod. Jag är sämst i världen på matte och jag hoppade av naturlinjen i gymnasiet efter tre veckor, men siffror och tal har ju onekligen en estetisk dimension. Därför är det kul att kolla på de koder som alla ICA-kassörskor (notera att man inte säger kassörer, det låter konstigt!) i hela Sverige använder sig av och se hur väl de passar ihop med respektive frukt och grönsak. Det är kombinationen av enskilda siffror, och inte själva talen som de bildar, som är intressanta.

Bäst är citron. Den har 4304 vilket för mig är vackert och självklart. Nollan signalerar utrymme och luft och fräschör, och trean är den spetsigaste och syrligaste av alla siffror. Allt är dock inramat av två fyror, som för att påminna om att citron ändå är en vanlig och trygg frukt. Jag blir glad varje gång jag slår in den koden.

Jordgubbar har 4253, vilket kanske inte verkar särskilt speciellt, men när man slår in det så dansar fingrarna bokstavligen över siffertangenterna. Upp och ner, sicksack, lätt och lyckligt. Jordgubbarna är sommar och fest och dans. Koden är därmed kongenial på ett ganska subtilt sätt.

Päron, med sin rika och komplexa smak, har 6319. Det är en häftig kod: alla siffror är olika, endast en av dem är en jämn siffra, och koden börjar på en sexa (helt wild med tanke på att så gott som alla andra koder börjar på en fyra). Det är ett oändligt avstånd därifrån till tråkigheter som 4666 – en passande uddlös och tom kod för gul lök, det svennigaste och tristaste av alla löksorter. Vanliga svenska tomater har 4800, inte så jävla kul det heller (men ändå lite tungt och majestätiskt, som för att signalera tomatens auktoritets och centrala funktion i all mat).

Jag skulle också kunna orera om hur mycket maten (och cigaretterna) man köper säger om ens klasstillhörighet, men jag pallar inte just nu. Har redan gjort det på skunk dessutom. Men man känner sig oundvikligen lite som en sociologiforskare i fält när man sitter bakom kassan i ICA.

För övrigt: jag hoppas att Ghana vinner VM. Tänk om Sverige spelade så kaxigt och dödsföraktande. Så jävla gött att kolla på. Så jävla fint när de vann över USA.

För övrigt 2: jag tycker Erlend Oye är fett överskattad. Service utan TTA är faktiskt ganska deppigt. Det är nu man börjar minnas att de givit ut band som Franke.

För övrigt 3: det säkraste testet för att veta om ett band inte förtjänar ditt intresse är att kolla om David Bowie och/eller David Byrne gillar det. Fy fan för Arcade Fire, TV on the radio och Clap Your Hands Say Yeah. Så jävla tråkig meningslös rock.