Vissa låtar är så bra att de sätter himlen i brand. Låtar med melodier som lyser som en heliga Graalar. Refränger som är som gnistrande hjärtan som pumpar ut lycka i form av pur pop. Ackordföljder som tågar fram, orubbliga och självklara, som en stolt karavan. Det är när man hör såna låtar som man inser att det finns vissa saker som man kan få av en ren poplåt som man varken kan få av jazz, hiphop eller Bach.

"This old heart of mine" med Isley Brothers är en sån låt, "I’m on my way to a better place" med Chairmen of the Board en annan. En låt som jag nyss stiftat bekantskap med hör definitivt till den här kategorin. Den heter "I never dreamed" och gjordes av vokalgruppen The Cookies. Det är en girl group-låt från det tidiga 60-talet som varken är obskyr eller superkänd, men den är bättre än allting som The Shangri-La’s någonsin spelade in.

Jag önskar att jag kunde beskriva den här låten med ord, men det kan jag inte. Den är så stor, den är så vacker, den är så fullkomlig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så fort introt kickar igång med den där lilla gitarrslingan i slutet förflyttas jag till en annan värld. Finns det något mer effektivt än stämsång, I-vi-IV-V-ackordföljder och texter som hyllar kärleken? Jag tror faktiskt inte det.

Nu håller jag tummarna för att The Tough Alliance ska välja en Brill Building-komposition nästa gång de gör en cover. Om de inte tar "I never dreamed" så får de gärna göra Ronettes "Keep on dancing" med en homoerotisk touch (den låten handlar om att dissa tjejen som är intresserad av ens kille).