Det pratas väldigt mycket om pophögern just nu, och innan dess skrev ju Erik Zsiga sin bok om popvänstern. Jag skulle vilja slå ett slag för popcentern, som alltför ofta glöms bort.

Popcentern är inte mycket för vare sig kapitalism eller socialism. Det är ju två moderna påfund som är en sann centerpartist främmande. Istället fokuserar popcentern på old school bondgårds- och landsbygdsromantik. Jag snackar Farm Aid-galan, Neil Young och alla artister som någonsin inspirerats av The Band. Sufjan Stevens, som gör temaalbum om alla stater i USA, är väldigt mycket popcenter. Detsamma kan sägas om M Ward, som på sitt senaste album ju verkligen gick in för Huckleberry Finn-stilen: ett halmstrå i mungipan och den gamla gitarren som enda bagage.

Popcentern hatar EU. Men de hatar kommunism och förstatligande av mark lika mycket. Något som popcentern gillar, som varken popvänstern eller -högern gillar, är snus. Popcentern låter skägget växa, men inte på ett marxist-på-70-talet-sätt, utan på ett far-ska-ut-och-plöja-åkern-sätt. Garth i The Band är förebilden för alla popcenter-skägg. Förutom att odla skägg vill popcentern mest sköta sitt, röka lite (hemodlat) gräs och softa. Man kan faktiskt argumentera för att Timbuktu blivit mindre och mindre popvänster och mer och mer popcenter. Hans idol Peps Persson är ju popcenterns gudfader i Sverige – för konservativ för vänstern, för flummig för högern.

Det finns ju artister som burit popcenter-imagen som en accessoar, som Loosegoats eller Cardigans under "Long gone before daylight", och sådana måste ju räknas som en del av rörelsen. Men även artister som inte anammat hela dräng-estetiken, som Vikingarna och Sven-Ingvars, är tveklöst popcenter. Det är det gamla gardet, som är så förankrade i centern att de inte behöver bära alla attribut för att bevisa att de är real. De har få nutida arvtagare, men Jens Lekman (som burit en ful keps på en hel turné och skrivit på sin hemsida att han vill ge sig ut på vägarna i en moppe) med sina enkla, skamlöst sentimentala sånger är så nära vi kommer. Jens Lekman är ju inte uteslutande, han vill att vi alla ska älska honom, och det gör vi ju också. Håkan Hellström har samma koncept, men till skillnad från Jens så sjunger Håkan om rockiga saker som knark och ångest. Det skulle aldrig Christer Sjögren göra.

Man får inte heller glömma bort popextremhögern – Ace of Base och Brigitte Bardot.