OK så här är det: Lupe Fiasco är en fantastisk och unik artist. Men "Food & liquor" är inte Årets Skiva, det är inte "vår tids Illmatic", det är inte skivan som kommer att förena de neokonservativa hiphoparna med the mainstream. Så jävla bra är den inte helt enkelt. Den har tre (3) riktigt bra låtar – "You my", "No place to go" och "Kick push" – men i övrigt är den rätt ordinär. Alldeles för mycket gitarrer och tröttsamt pampiga Roc-a-fella-beats som var uttjatade redan 2002.

Det som gör att man ändå måste älska Lupe Fiasco – förutom att han rappar fantastiskt och har en ovanligt fin melodikänsla – är att han som ingen före honom utmanar hiphopens machoideal. Vissa, eller många, avfärdar honom som nördig, men det är en ytlig analys (även om han har släppt en singel som handlar om att åka skateboard). Det går en röd tråd från Q-Tip (känslig, men ändå rätt manlig) via Kanye West (han har ett enormt ego – en av hiphopens mest klassiska attribut – som för att kompensera för sin medelklassimage) till Lupe Fiasco. Man kan faktiskt säga att Lupe Fiasco textmässigt är vad alla intalade sig att Kanye West var när han släppte "The College Dropout".

De flesta hiphopskivor, speciellt om det är ungtuppars debutalbum, inleds men salivsprutande skrytsalvor, som för att motivera lyssnarna till att hålla upp intresset den närmaste timmen. Lupe Fiascos debutalbum har som första låt efter introt "You my". En kärlekslåt med rader som "thou hast come to rescue me / my knight in shining armour, yes you be". Han inte bara erkänner att han har svaga sidor och "behöver räddning", han vågar kalla sin kärlek för "min riddare", något så manligt det bara kan bli. Det är ett kärleksideal långt ifrån klichéartade jämförelser med Bonnie & Clyde, vilket brukar vara så långt som en manlig rappare kan sträcka sig när han ska beskriva hur viktig kvinnan är i hans liv. Oftast är det inte ens det, utan korta konstateranden av typen "my boo for life", vilket i sitt sammanhang kan vara rätt fint det med. Men den ton som Lupe Fiasco lägger an i "You my" är av ett helt annat slag.

I "No place to go" byter Lupe Fiasco berättarperspektiv i refrängerna. Att inte skriva helt självbiografiska texter, att låtsas vara någon annan för att kunna berätta en spännande historia, är en självklar del av hiphoptraditionen. Men i elva fall av tio rör det sig om att berättarjaget blir en gangster eller knarklangare. Lupe Fiasco iklär sig istället rollen som kvinna. "My boyfriend beats me" sjunger han i en refräng, "I got infected / from what I injected / it got aborted" i en annan. I likhet med riddarromantiken i "You my" så är det här minerad mark inom hiphop. Alla rappare är livrädda för att säga något som kan uppfattas som bögigt eller omanligt.

Ghostface Killah har ju en (fantastisk) låt på sin nya skiva som handlar om när han var liten och hans mamma slog honom. Refrängen består av en röstsampling – "She used to whip me with a strap, when I was bad" – men låten heter inte "Whip me with a strap", förmodligen för att det skulle kunna uppfattas som S&M-erotiskt. Istället heter den "Whip you with a strap", vilket låter tillräckligt tufft för att en artist som kallar sig Ghostface Killah ska kunna ha den på sin skiva. Så hysteriskt är det inom hiphop, och det är i den kontexten som man måste förstå hur modig och revolutionerande Lupe Fiasco faktiskt är.

Jag väntar fortfarande på att en öppet homosexuell rappare ska släppa ett fantastiskt debutalbum, ta världen med storm och skriva om hiphopkartan. Men vi är inte där än – dörrarna är långt ifrån uppslängda, men Lupe Fiasco har i alla fall försiktigt öppnat dem på glänt.