Match Point av Woody Allen. Den var bra. Handlade om ett psycho. Jag satte honom direkt! Skrek till mitt gäng i biosalongen eftersom jag är är ärlig och frigjord och inte bryr mig om konventioner på bio: "Öhh! Han är psajko (DN-stavning). Och han VAR psycho, med bara Ett enda anstikstsuttryck filmen igenom. Brr. Han var också sjukt svinig. Typ, var ett "rovdjur" , "jagade" Scarlett Johansen och våldtäkts-älskade med henne. Oattraktivt ,om ni frågar mig.
Sen såg jag Vera Drake igår av han som innehar VM-titlen i surhet och sanningssägande "MIke Leigh" Irish as we know it. Slår både Guru och Nas i hästlängder med att vara "concoius".
Vi i vårt gäng ba sa så här: Ok, nu ska vi räkna antal alkoholister och våldtäkter och fattiga. Men det gick fan inte.
Jag ba: Någon läääääär ju bli "knocked up". Och sen ba (jag är så bra på kultur): Det läääär ju vara en familj som är "poor but happy anyway".
Och visst fan var det så.
Men jag jag älskade filmen ändå. Lätt Mike Leighs bästa film, han kanske börjat keka knark, för den var mer nyanserad och lite happy ibland.
Sen jag såg Woody Allens psyk-thriller i lördags har jag inte kunnat tvätta av mig psychot och jag såg mest Vera Drake för att förnya mitt illa till mods-humör. Vera Drake skulle ta emot psyk-bryt-stafettpinnen, men tyvärr, den var bara poor, but happy and righteous. Så tyvärr blev jag inte illa berörd alls, mitt liv är bara lite mer berikat med irländsk "se ljusglimtarna i vardagen" som ett töntigt lager på en grundlägande don-t fuck with my mind-känsla som Match Point grundmurade i lördags.
Woody Allens mest pessimistiska film sen husbands and Wives. I say its good.
peace y'all