Alla ser på "This is our music", och alla såg avsnittet i höstas där Andres Lokko träffar Dan Treacy. Det var så jävla deppigt. Dan Treacy är en så sorglig figur. Men han är mer än det. Han är den brittiska popvärldens Ol’ Dirty Bastard.

En gång åkte Mats Nileskär till New York för att intervjua The RZA, jag tror det var inför andra Bobby Digital-skivan (snark). Mitt i intervjun dundrar Ol’ Dirty Bastard in i rummet utan att ha någon koll på vad som händer. Mats passar på att fråga ODB hur läget är, och får till svar en förvirrad rapport om hur jobbigt och knäppt allting är. Han är bara trött på allt, trött på att alltid hamna i problem, trött på att vara fattig. Han snackade någonting om att "get this fucking money", men inte på ett cyniskt 50 Cent-sätt, han ville inte ta över världen. Han önskade bara att han kunde styra upp sitt liv. Han ville bli rik, men med "rik" menade han att slippa behöva snatta sneakers och bli bustad av polisen. Han ville bara ha ett anständigt liv. Men det lyckades han inte med. In och ut ur psykkliniker och avvänjningsställen (snarare än fängelser), och sen dog han av en överdos. Jag vete fan om han fyllde 35.

Det som förenar Dan Tracy och ODB är att de står utanför musikvärlden. De är inte outsiders på ett coolt och självvalt sätt, de är det för att de är hopplösa människor. De är inte de mest begåvade och underskattade i sin generation och genre. Men de är underdogs som aldrig behöver anstränga sig för att låta desperata. Folk som Brett Anderson älskar att SJUNGA om förlorare, men har Brett någonsin varit en förlorare själv? (Föredetting, javisst, men förlorare?) Och så är det nästan alltid. Men ODB och Dan Treacy är äkta förlorare. Inte för att det finns något romantiskt i det, jag svär. De är två fattiga knarkare som levde helt tragiska liv, två idioter som fick en chans att styra upp allting men inte lyckades ta den.

Jag bryr mig inte om att Dan Treacy skrivit "Someone to share my life with" eller att Ol’ Dirty var världens mest oförutsägbara och oförskräckta rappare på två skivor. Det är inte det som gör att man tycker om dem (även om det hjälper). Det handlar inte heller om att frossa i misär à la De Kallar Oss Mods-trilogin. Nej, det är helt enkelt fascinerande med artister som skiter i att vara artister, som inte bryr sig om det alls. Skriva en bra låt, göra en klassisk skiva, who gives a fuck? Musik är något de gör bara för att de inte kan göra något annat, inte för att de älskar konsten. Dan Treacy skulle inte kunna få så många jobb, om han skulle få något skulle han inte kunna behålla det. ODB var ännu mer trasslig, och han var dessutom svart. Jag blev så ledsen när han dog. Inte för att "han hade så många mästerverk i sig som han aldrig hann spela in" utan för att det var ett tragiskt slut på ett tragiskt liv. Och hans paranoida sludder i låtar som "Harlem world" känns mer skrämmande för varje gång man hör dem.