Över huvud taget blir Håkan mer och mer öppen med att han gillar ROCK. Gitarrer och sådär. Men han kommer undan med det. Det är inte fräscht, men man förlåter honom. Han sjunger så fint och man kan liksom inte värja sig från hans tilltal. Det är ju aldrig en pose, han vet inte vad en pose är, han är helt hopplös, han har aldrig lärt sig distans och kontroll. Den enda anledningen till att man inte stör sig på hans småkeffa image är att den inte finns. Det är ju inte en image. Han har ingen koll på musik. Han tycker bara att det är underbart att sjunga rocklåtar som handlar om kärlek. Han tror på gitarren och på treackordsmodellen mer än vad det borde vara möjligt på 2000-talet. Han är en anakronism. Håkan Hellström är inte retro. Han är bara fin. Och hans begåvning som textförfattare blir bara större och större. Faktiskt.
Över huvud taget blir Håkan mer och mer öppen med att han gillar ROCK. Gitarrer och sådär. Men han kommer undan med det. Det är inte fräscht, men man förlåter honom. Han sjunger så fint och man kan liksom inte värja sig från hans tilltal. Det är ju aldrig en pose, han vet inte vad en pose är, han är helt hopplös, han har aldrig lärt sig distans och kontroll. Den enda anledningen till att man inte stör sig på hans småkeffa image är att den inte finns. Det är ju inte en image. Han har ingen koll på musik. Han tycker bara att det är underbart att sjunga rocklåtar som handlar om kärlek. Han tror på gitarren och på treackordsmodellen mer än vad det borde vara möjligt på 2000-talet. Han är en anakronism. Håkan Hellström är inte retro. Han är bara fin. Och hans begåvning som textförfattare blir bara större och större. Faktiskt.
Jag tycker mycket om dig, Annika. Bara sådär.