En underbar person som heter Jeanette har hypat mig på sin blogg. Tack så mycket, det var gulligt. Dessvärre var det någon idiot som dissade hela min grej i en kommentar till inlägget på hennes blogg. Vissa verkar tro att det här är något cyniskt nu-ska-jag-göra-parodi-på-hur-tjejer-skriver-projekt. Vafan, ni kan dra åt h******. This is the real shit. Jag menar vartenda ord jag skriver. (OBS jag vill inte verka arrogant, jag älskar alla som orkar ta sig hit.)

För övrigt har jag styrt upp Håkan Hellströms senaste skiva. Jag kunde inte låta bli. Vad är det som gör att man älskar honom så mycket, att man är ett trofast fan? Han har ingenting att göra med samtiden. Han älskar gubbrock på ett distanslöst sätt. Han försöker uppgradera Plura Jonssons status på alla sätt och vis – Plura är med och sjunger (om man kan kalla det för det) på två låtar på skivan, och en av dem är en cover av en vidrig gammal Eldkvarn-låt som möjligtvis är en klassiker bland initierade, för mig låter den bara obegripligt dålig och rockig.

Över huvud taget blir Håkan mer och mer öppen med att han gillar ROCK. Gitarrer och sådär. Men han kommer undan med det. Det är inte fräscht, men man förlåter honom. Han sjunger så fint och man kan liksom inte värja sig från hans tilltal. Det är ju aldrig en pose, han vet inte vad en pose är, han är helt hopplös, han har aldrig lärt sig distans och kontroll. Den enda anledningen till att man inte stör sig på hans småkeffa image är att den inte finns. Det är ju inte en image. Han har ingen koll på musik. Han tycker bara att det är underbart att sjunga rocklåtar som handlar om kärlek. Han tror på gitarren och på treackordsmodellen mer än vad det borde vara möjligt på 2000-talet. Han är en anakronism. Håkan Hellström är inte retro. Han är bara fin. Och hans begåvning som textförfattare blir bara större och större. Faktiskt.

#1 - - mr. Roadrage:

Jag tycker mycket om dig, Annika. Bara sådär.

#2 - - Daniel:

I en kartong i min garderob ligger alla mina gamla POP-tidningar. Köpta under senare hälften av min tonår. En svår tid. Jag var bräcklig osäker, rädd och försökte dölja mina problem med clearasil-stift. Pop var tidningen som skulle ge mig tröst och vägledning, men så här i efterhand inser jag att dess enda bedrift var att effektivt och hänsynslöst tömma min redan svårt ansatta plånbok. Ty det skulle va Tamla, Black Dog Productions, Spector och Perry. Pink Floyd va Lucifers påfund och Dexys Midnight... whatever va guds gåva till Svenne banan. Själv föll jag (som så många andra) för hjärntvätten och min personliga smak raderades ut till förmån för den av Lokko, Gradvall, Terry och (för all del) Levy.

Sen dess har jag kämpat hårt för att finna min egna röst. Det har varit en tuff tid och jag skulle ljuga om jag sa att jag idag är där jag borde vara om det inte varit för POP. Jag faller fortfarande ihop och spontan-vomerar av panikångest när jag hör Radiohead på radion och inser att jag gillar vad jag hör. Jag kan fortfarande inte ignorera alla tjötrövar som tjötar hål i huvet på mig om vad som är rätt och fel. Detta trots att de flesta kulturjournalister idag är analfabeter och tja... rövhål. Och analfabeter för all del, men vem bryr sig om vad ett rövhål har att säga? Vad ska vi med ett rövhåls konsumentvägledning i en tid då man själv kan ladda hem musiken och lyssna innan man köper. Fast det kanske inte handlar om vägledning. Det kanske handlar om nånting annat. Nånting jag inte förstår. Som universum. Jag förstår inte hur stort det är eller hur det blev till. Nog snackat. Anledning till att jag sparat dom där tidningarna i garderoben är p.g.a dig Annika. Av någon anledning gillar jag dig. Peace

#3 - - eric:

Det måste vara jobbigt att vara så arg hela tiden. Eller har jag missuppfattat dig?