Koll är ett så tråkigt ord, och så uttjatat. Att vilja ha koll är i en bemärkelse både fånigt och omöjligt - som populärkulturen ser ut idag, med en miljon olika små scener, så går det bara inte att veta allt. Fine. Allt det där vet ni. Men i ett sammanhang är det viktigt att ha koll - om man skriver i en tidning som många läser och tar intryck av. Har man inte då en moralisk skyldighet att inte skriva grova felaktigheter? Jag tycker det.
När man till exempel läser recensionen av Commons nya skiva i DN och Mattias Dahlström flera gånger skriver att den inte är lika bra som hans bästa skiva "One day it’ll all be true"… det är så att man trycker ihop tidningen som Dan Aykroyd i "Ombytta roller" ("Christmas, eh? I’ll give him a christmas he’ll never forget!") av ilska. För det första heter den "One day it’ll all make sense", för det andra är det INTE hans bästa skiva. Både "Resurrection" och den senaste skivan är bättre, till och med den överskattade "Like water for chocolate" är bättre. Och det är fakta, det är inget subjektivt. Det finns inget rätt och fel i världen – förutom när det gäller musikjournalistik.
Just nu sitter jag och lyssnar på en grym skiva med Vinicius de Moraes, en fantastisk brasiliansk poet och låtskrivare som även spelade in en del skivor, trots att han egentligen var för gammal för att tillhöra den nya generationen av artister på 60-talet. På den här skivan, som är en sorts fake-liveskiva (typ som den där låten på Gram Parsons andra skiva), assisteras av sångerskan Maria Creuza och gitarrgeniet Toquinho. Inte för att vända något positivt till något negativt, men jag kommer att tänka på alla de popnördar (eller popjournalister) som ska claima att de är så breda att de lyssnar på bossa nova, och tipsar sina ragg (eller sina läsare) om Astrud Gilberto. Fan, Astrud Gilberto är ett skämt i Brasilien! Hennes röst är vek och tråkig – den som är stjärnan på klassiska skivan "Getz/Gilberto" (den som gjorde bossa nova stort i USA i början av 60-talet) är inte hon utan Juao Gilberto. Han har en röst som är mjuk och nästan osynligt sorgsen, och hans sätt att spela gitarr var totalt stilbildande. Astrud Gilberto… vad är hon mot Maria Bethania, Elis Regina (OBS! Inspelningarna från 60-talet) eller Maria Creuza? Shit alltså. Om någon vill upptäcka Brasilien, köp för guds skull inte en samling med Astrud Gilberto. Ladda ner "Carolina Carol bela" med Jorge Ben och Toqinho och dansa er svettiga.
När man till exempel läser recensionen av Commons nya skiva i DN och Mattias Dahlström flera gånger skriver att den inte är lika bra som hans bästa skiva "One day it’ll all be true"… det är så att man trycker ihop tidningen som Dan Aykroyd i "Ombytta roller" ("Christmas, eh? I’ll give him a christmas he’ll never forget!") av ilska. För det första heter den "One day it’ll all make sense", för det andra är det INTE hans bästa skiva. Både "Resurrection" och den senaste skivan är bättre, till och med den överskattade "Like water for chocolate" är bättre. Och det är fakta, det är inget subjektivt. Det finns inget rätt och fel i världen – förutom när det gäller musikjournalistik.
Just nu sitter jag och lyssnar på en grym skiva med Vinicius de Moraes, en fantastisk brasiliansk poet och låtskrivare som även spelade in en del skivor, trots att han egentligen var för gammal för att tillhöra den nya generationen av artister på 60-talet. På den här skivan, som är en sorts fake-liveskiva (typ som den där låten på Gram Parsons andra skiva), assisteras av sångerskan Maria Creuza och gitarrgeniet Toquinho. Inte för att vända något positivt till något negativt, men jag kommer att tänka på alla de popnördar (eller popjournalister) som ska claima att de är så breda att de lyssnar på bossa nova, och tipsar sina ragg (eller sina läsare) om Astrud Gilberto. Fan, Astrud Gilberto är ett skämt i Brasilien! Hennes röst är vek och tråkig – den som är stjärnan på klassiska skivan "Getz/Gilberto" (den som gjorde bossa nova stort i USA i början av 60-talet) är inte hon utan Juao Gilberto. Han har en röst som är mjuk och nästan osynligt sorgsen, och hans sätt att spela gitarr var totalt stilbildande. Astrud Gilberto… vad är hon mot Maria Bethania, Elis Regina (OBS! Inspelningarna från 60-talet) eller Maria Creuza? Shit alltså. Om någon vill upptäcka Brasilien, köp för guds skull inte en samling med Astrud Gilberto. Ladda ner "Carolina Carol bela" med Jorge Ben och Toqinho och dansa er svettiga.
Ja, vid första anblick kändes det som en hatdriven blog. Att imponera-med-musiksmak-beteendet är sjukt det håller jag med om.
Istället för att störa sig på att musikjournalister skriver dumheter försöker jag avfärda det med att dem skriver om fel saker. Det är lättare att förlåta. Varför skriver man om fel saker? Eller, när skriver man om rätt saker?