Jag lovar, det här ska inte bara om specifika journalister. Men jag läste Kristoffer Poppius krönika i dagens DN Kultur och jag blev bara så jävla trött. Det ska sägas direkt att jag inte ogillar KP på långa vägar lika mycket som jag ogillar CRB. Egentligen är de varandras motsatser: Poppius verkar ha hyfsat bra musiksmak, men han skriver däremot som en kratta. Alltid så jävla distanslös, hans krönikor handlar bara (inte lite, utan BARA) om hans privatliv och om någon tjej som han uppenbarligen inte lyckades få ihop det med. Så himla ointressant… skriv lite om det du ska skriva om istället. Men när även när han gör det (som idag), kan det gå riktigt illa.

Har ni läst Digfi-boken, den med de hundra bästa skivorna? Bra idé och schysst lista, men ni vet, den är ju så jävla vit. Och digfi-crewet verkar vara medvetna om det och skämmas för det, så de kvoterade in Jay-Z:s "The Blueprint" på en av de tio högsta platserna. Inte för att de någonsin lyssnar på hiphop eller förstår något av dess storhet, men det är ju en sån där skiva som "alla" gillar. Som D’Angelos "Voodoo" (för övrigt den andra inkvoterade svarta skivan på deras lista). Eftersom ingen i deras crew visste vad de skulle skriva om Jay-Z anlitade man en outsider: Kristoffer Poppius. Och vad gör han? Han gör bort sig totalt. Börjar snacka om slavsånger och klyschor om "you gotta dance to keep from crying". Han verkar inte ha lyssnat på skivan en halv gång. Men han intar en tacksam position: den som förstår och försvarar negern. Synd bara att han inte får något grepp alls om Jay-Z:s personlighet eller de fantastiska innovativa Kanye West- och Just Blaze-produktionerna. Det handlar aldrig om Jay-Z, det handlar bara om Negern. Behöver jag nämna ordet "reducerande"?

Idag skrev Poppius om swindiebandet Irene och deras "Baby I love your way". En kritvit soulpastisch av förtryckande 60-talssnitt (le, Diana Ross, le eller så ska jag fan slå dig). Ingen höjdare, men rätt catchy och av någon anledning en låt som en massa människor gillar just nu. Han dissade den. Gott. Han dissade hatt-och-blås-swindie och The Commitments. Gott. Men sen! Sen började han FÖRKLARA vad SOUL är och vad det ska vara. Tror ni inte att han drar fram de där slavskeppen igen (åtminstone mellan raderna)? Och de där klyschorna om dansen och tårarna? Vad var det han skrev... soulsångarna ska "ha det väldigt jobbigt"… what the fuck? Och sen fortsatte det i samma spår, han blev bara mer och mer pinsam och klyschig. Hela den autencitetskiten… det luktar Lennart Persson och Per Bjurman på lång väg, och det är INTE ett gott betyg. Efter att ha läst krönikan frågade man sig: vad hatar man mest, svensk osvängig fake-soul eller journalister som dissar denna för att de "vet" vad soul är och hur det ska vara? Båda grejerna make me sick.

För övrigt heter Carl Bean-låten "I was born this way". Bra låt för övrigt.