Jag tror inte det är eskapism utan snarare brist på fantasi. Eller rättare sagt eskapism och brist på fantasi.
Real-esate porren har ju följt samma kurva som Woddys karriär, asså: nu har han det fett, så det ser ut så då, addera en extrem romantiserande av nästan allt, gator, städer, (ZParis, Venedig, NY!!! - rikigt unikt) vissa sorts fönster, Sven Nykvists interiörer och såklart feta plejs så har du Woodys nästa film, (också den med scarlett J. obs sant)
Men min poäng är, har du sett "Anything else" med Christian Ricci och jason Biggs? Då lyssnar Jason Bigg helst på Billie Holiday, har en ny "fräsh" manchesterkavaj på sig, och alltid hel och ren i vita skjortor!!! Hallå, det är Woody på 50, 60-talet!!!
All I'm swaying IS: överpheta överklass miljöer är ett sätt att hålla sin egen konservatism intakt med samtiden. Annars hade han fått börja göra research i de undre kretsarna kring Britney Spears typ. Allt, asså allt skulle brista.
liksim i melinda och melinda blir hon kär i en "pianist", i vår tid skulle han snarare vara reklamae eller vafan Julian Casablanca eller IT-miljonär, eller i alla fall jazzmusiker. Ba: "jag drömmer om operahuset i Sidney...!"
och ang, den här bloggen, vi är alltså fler som skriver här och ala heter vi Annika, men alla är vi inte kvinnor. Jag är. och jag har bara skrivit 4 texter här.
All I'm swaying IS: överpheta överklass miljöer är ett sätt att hålla sin egen konservatism intakt med samtiden. Annars hade han fått börja göra research i de undre kretsarna kring Britney Spears typ. Allt, asså allt skulle brista.
liksim i melinda och melinda blir hon kär i en "pianist", i vår tid skulle han snarare vara reklamae eller vafan Julian Casablanca eller IT-miljonär, eller i alla fall jazzmusiker. Ba: "jag drömmer om operahuset i Sidney...!"
och ang, den här bloggen, vi är alltså fler som skriver här och ala heter vi Annika, men alla är vi inte kvinnor. Jag är. och jag har bara skrivit 4 texter här.
Det kanske bara ar sa enkelt att dessa interiorer ar en del av "the Woody brand experience".
Ungefar som en Big Mac.
Men det ar ocksa en valdigt NY/judisk/liberal/pseudo-intellektuelll/upper east side sorts hallning till verkligheten.
M a o en avgrund mellan ens egna liv och resten av varlden. De enda karaktarerna som framstar som trovardiga i en woody film ar ju woody sjalv och hans "klass". Alla andra ar karikatyrer vare sig de ar "svarta", "horor", "pianister" eller fran "kalifornien".
Det ar teater liksom. Det ar inte sa ball att se Rodolfo tillsjunga sin Mimi i en sunkig etta i fororten. Woody kanner sin publik, den ar bougie sa in i helvete och vill inte deprimeras av nagon satans kitchen sink.