Jag stod längt fram vid dj båset hela kvällen igår, som en kille. Och för första gången kan jag förstå indie-teckno diskussionen i praktiken. Jag ser den kärleksfullt nu. Det är fortfarande Killar - indie-proffesorer som står längst fram/ dansar. De är autister, hi-fi-killar, kvinnohatare eller trevliga. Jag hatar dem på ett sätt, men samtidigt ser jag det hela genom en kärleksfullblick, samtidigt omfamnar jag det hela med ett fniss. Det är samma sak som det alltid har varit. Besserwissrar längst fram. Men det är gulligt.
Men alltså Jag_Älskar_Emil:Arvidsson: /trots tomma blickar från hans dj-set (de andra killarna som var med) metalliskt stirra rakt fram ------normalt. Normalt å va kille.
Fuck. PS jag har näsblod nu. första gången.
Apropå Emil Arvidsson, vad hände med parfesten med dig som femte hjulet?