the gypsy

Publicerat i: Allmänt
Jag tvingades se en bit av "Bird", Clint Eastwoods film om Charlie Parker, men den var så dålig att jag var tvungen att lämna rummet. Alla klyschor man kan tänka sig om ett självdestruktivt passionerat geni som had a way with women finns i den filmen, och de är dessutom synnerligen taffligt genomförda. Synd, för jag älskar ju Charlie Parker, men vad fan väntade jag mig?

Fredrik Strage skrev i fredags, i sin recension av "Walk the line", att alla biopics om musiker har samma dramaturgi: först går det kämpigt, sen går det bra, sen går det dåligt, sen går det jättebra. Sant. Men är inte det en dramaturgi som gäller för 95% av alla Hollywoodfilmer? Don't get me wrong, jag älskar Hollywood (att bara gilla typ fransk film är sååå 90-tal), men det är ju så det är. Och varför inte, det funkar ju. Tänk om "Sömnlös i Seattle" hade haft dramaturgin först går det jättebra - sen går det jättedåligt - sen händer ingenting alls under sista timmen. Fan vad boring. Med det sagt så måste jag tillägga att det vore kul med biopics som slutade på ett lite mer intressant eller trovärdigt sätt, typ att Ray Charles blev bitter för att han inte hade så mycket inspiration de sista 20 åren, eller att Johnny Cash tyckte att Rick Rubin var sjuk i huvudet som gillade Slayer och Public Enemy.

"The gypsy" är för övrigt en av Charlie Parkers bästa ballader.

Och jag kom på en sak som är humor i Sonic: Martin Gelin. Han har humor, han är väl typ den enda där som har lite distans till saker och ting. Det är också humor att läsa Lennart Persson, men då är det för att man skrattar åt honom snarare än med honom. Den mannen är en enorm parodi på sig själv. När han ska rekommendera skivor skriver han bokstavligen saker som "äkta blues med skit under naglarna" och han verkar nöjd när han får till formuleringar som denna om musikern/kvinnokarlen Jelly Roll Morton: "Snacka om eld i baken. På både det ena och det andra sättet". Fan vad fucked, ärligt.
#1 - - Anonym:

Charlie Parker är grym. Särskilt bra är Embraceable you. Annars är allt han spelade in på Dial (och Savoy) på 40-talet fantastiskt. Han och Billie Holiday är nog det bästa i jazzväg från den tiden. Bra synd att de inte spelade in Embraceable you tillsammans. Billie gjorde låten 1944 på Commodore records, bolaget som ägdes av Milt Gablers butik med samma namn.

#2 - - Gustav:

Här kan man läsa om Milt Gabler och Commodore:
http://www.riverwalk.org/proglist/showpromo/commodore.htm

#3 - - Petter:

Fransk film ar fan mer forutsagbar an nagonting som nagonsin kommit fran Hollywood. Medelalders man med sjysst lagenhet i Saint Germain des Pres/sjysst hus i Provence/sjysst slott nagon annanstans i Frankrike, har sex med fruns vaninna/syster/arbetskamrat/dotter fran tidigare aktenskap eller nagon annan han inte borde ha det med, han forsoker dolja det, blir indragen i en massa trubbel och sen gar allting at pipsvangen. Dar har du plotten i 98 av 100 filmer som gjorts i Frankrike de senaste tio aren. Having said that, sa tror jag verkligen att Cache ar en toppenrulle nar jag val tar mig for att se den.

#4 - - Annika:

Jag tycker att Billies tidiga inspelningar för Columbia är bättre, men på 40-talet gjorde hon å andra sidan "Don't explain" som är helt magisk. Petter: det är sant! Men är inte Haneke typ från Tyskland, ska man räkna honom? Han har både kyla och socialt patos, något som inte är så typiskt för franska filmer.

#5 - - Gustav:

Om vi nu skall prata Billie så är hennes femtiotal på Verv fantastiskt (och en aning undervärderat). Hon är bra på Columbia på 30-talet naturligtvis (Wishing on the moon, I must have that man mm), på Commodore 1939 och 1944 samt på Verve på 50-talet (versionen från -55 av Wishing on the moon - grym). Hennes 40-tal på Decca är inte så bra, med undantag av just Dont explain, Big Stuff och Lover man och några till. Dock, jag är svag för just Embraceable you och den version som är mest samtida med Parkers är den på Commodore. Jag har för mig att hon gjorde den på Verve också.
Vad det gäller fransk fil, verkligen, jag håller med.

#6 - - Petter:

Visst, men när man ser orden "intellektuel kulturpersonlighet", "spännande franskt drama", och "juliette binoche" i en filmrecension är ju den spontana reaktionen att blunda och låtsas som att inget har hänt. Oavsett var regissören kommer från. Men jag ska försöka se den på torsdag. Återkommer med kommentar.

#7 - - Don Diego de la Mancha:

Det här har inte så mycket med just det här inlägget att göra, men jag är lite besviken på den nya Annika Flynner. Det är ju nästan lite väl bloggpolitisk korrekt smak på den här sidan. Man (jag gissar nämligen att ni är flera) hyllar de säkraste namnen (Strage, Gelin etc) och riskerar egentligen ingenting (utan hackar på Lennart Persson). Musikpolitiska åsikter skyddade i en supertjock kondom som tyvärr tar bort all känsla.

#8 - - Annika:

Men gud. Vad vill du att jag ska göra, älska Per Bjurman? Det är väl ganska obvious vilka musikjournalister som är helt borta och vilka som inte är det. Och jag vet inte om jag älskar Strage så mycket. Jag menar, han är kul and all, men han gillar ju dödsmetall och Depeche Mode.

Gustav: jag håller med om Decca-perioden. Om man jämför versionen av "Them there eyes" med den hon spelade in för Columbia är det riktigt tragiskt vilken nergång hon gjorde. Jag har dock inte hört hennes "Embaraceable you", men blir mer och mer sugen att kolla upp den.

#9 - - Kjell Senås:

Sömnlös i Seattle är boring. Punkt.