Fredrik Strage skrev i fredags, i sin recension av "Walk the line", att alla biopics om musiker har samma dramaturgi: först går det kämpigt, sen går det bra, sen går det dåligt, sen går det jättebra. Sant. Men är inte det en dramaturgi som gäller för 95% av alla Hollywoodfilmer? Don't get me wrong, jag älskar Hollywood (att bara gilla typ fransk film är sååå 90-tal), men det är ju så det är. Och varför inte, det funkar ju. Tänk om "Sömnlös i Seattle" hade haft dramaturgin först går det jättebra - sen går det jättedåligt - sen händer ingenting alls under sista timmen. Fan vad boring. Med det sagt så måste jag tillägga att det vore kul med biopics som slutade på ett lite mer intressant eller trovärdigt sätt, typ att Ray Charles blev bitter för att han inte hade så mycket inspiration de sista 20 åren, eller att Johnny Cash tyckte att Rick Rubin var sjuk i huvudet som gillade Slayer och Public Enemy.
"The gypsy" är för övrigt en av Charlie Parkers bästa ballader.
Och jag kom på en sak som är humor i Sonic: Martin Gelin. Han har humor, han är väl typ den enda där som har lite distans till saker och ting. Det är också humor att läsa Lennart Persson, men då är det för att man skrattar åt honom snarare än med honom. Den mannen är en enorm parodi på sig själv. När han ska rekommendera skivor skriver han bokstavligen saker som "äkta blues med skit under naglarna" och han verkar nöjd när han får till formuleringar som denna om musikern/kvinnokarlen Jelly Roll Morton: "Snacka om eld i baken. På både det ena och det andra sättet". Fan vad fucked, ärligt.
Charlie Parker är grym. Särskilt bra är Embraceable you. Annars är allt han spelade in på Dial (och Savoy) på 40-talet fantastiskt. Han och Billie Holiday är nog det bästa i jazzväg från den tiden. Bra synd att de inte spelade in Embraceable you tillsammans. Billie gjorde låten 1944 på Commodore records, bolaget som ägdes av Milt Gablers butik med samma namn.