Vad ska man tycka om Dave Chapelle egentligen? Det är en så konstig blandning av bra, smarta skämt och riktigt låg toaletthumor. Man blir så förvirrad. Är det en medveten fördumning, för att nå ut till så många som möjligt? Är det samma person som skriver de politiska skämten som skriver de om kiss och bajs? Det går inte att avfärda Dave Chapelle helt, han är ju verkligen inte korkad och obegåvad. Men det går knappast att hylla honom förbehållslöst. Det är som de dubbla känslorna man får av att se Eddie Murphys "Delerious" - en jobig berg- och dalbana mellan fantastiskt roliga skämt och riktigt obehaglig homofobi.

Anyways. När jag tänker på "Delerious" och på såna som går igång på humorklassiker, så tänker jag automatiskt på Niklas Eriksson på Nöjesguiden. Jag älskar Niklas Eriksson. Han är den mest läsvärda på Nöjesguiden, och jag blev genuint lycklig när de startade en tv-avdelning med honom som redaktör.

Det är gött att de förnyar sig och vill uttöka sitt omfång. För något år sedan började de ju med en avdelning för tv-spelsrecensioner, vilket givetvis var ett gamble. Skulle de ro iland med den idén? Skulle de få tv-spel att verka coolt, skulle töntstämpeln slutligen tvättas bort? Att döma av det utrymme som den här kulturen, om man kan kalla det för det, numera får i media så är det lätt att tro att tv-spel numera är något som är vanligt bland alla ungdomar, likvärdigt med musik och film. Men jag tror att det är skitsnack, det spelar ingen roll hur mycket flashig tv-reklam som görs eller vilka artister som övertalas att medverka till spelsoundtracks.

Nöjesguiden lyckades inte förändra min bild heller. Recensenterna framstår som mycket mer nördiga än vad de själva vill tro, och när de skriver saker i sina bäst-just-nu-listor som "Alltså mitt sociala liv har dragit sin sista suck, nu sitter jag bara hemma och spelar det här spelet" så låter det inte lustigt, bara deppigt. Inte för att jag tror att de är missanpassade geeks, men som ambassadörer för tv-spelsvärldens coolhet måste de förstå hur bräcklig deras status är. De har inte råd att skämta om att leva en nördig, osocial tillvaro. De måste framstå som tio gånger coolare än de som recenserar skivor, för att övertyga folk om att tv-spel faktiskt är en del av ungdomskulturen. Inget tacksamt jobb. Och förmodligen omöjligt, så länge som tv-spelen fortfarande oftast går ut på att förverkliga prepubertala fantasier om stora pickadoller och feta explosioner. Det finns kvinnliga huvudroller i tv-spel, men finns det någon utan stora bröst och stor skicklighet i att döda? Pinsamt är ordet. Tills det kommer tv-spel om losers som lever vanliga liv (och då menar jag inte något sånt där Sims) tänker jag inte ta skiten på allvar. Ni kan inte lura oss: vi går inte på mellanstadiet.