Det är sorgligt med artister som dör unga - eftersom det alltid är sorgligt med människor som där för tidigt, en tragedi för familjemedlemmarna osv osv. Men framförallt (eller jag ska inte säga framförallt, men för MIG) så är det sorgligt för att jag känner mig snuvad. Det är purely egoistiskt: jag vill höra Jay Dees nya skiva, jag vill höra hans nästa skiva, jag vill höra den musik han gör om tio år, den han skulle ha gjort om tio år. Om han inte hade dött nu. Det är så mycket som låg i framtiden men som nu - poff - försvinner. Och jag kan inte riktigt acceptera det.
Jag har fortfarande - efter nio år - inte kommit över att Biggie dog. Inte Tupac heller, men framförallt Biggie. Han var så FANTASTISK. Han var på en annan nivå än alla andra, det var som Charlie Parker jämfört med de saxofonister som fanns i mitten av 40-talet. Biggie fick bara göra två skivor, han var ung som fan (vilket man inte tänker på när man ser bilder på honom, han var ju så fet) och fett omogen. Tänk er om han hade utvecklats i sitt textinnehåll men behållt samma tekniska briljans... det svartnar för ögonen på mig. Tänk vilken FANTASTISK musik Biggie hade kunnat göra idag. Eller om ytterligare tio år.
Det är lite samma sak med Big L. Har ni hört "Streetstruck"? Det är en makalös låt. Jag tror Lord Finesse gjorde det underbara beatet med vibrafoner och jazzblås. Men det är framförallt en låt där varenda stavelse och vartenda rim sitter pefekt. Precis som med Biggie, fast med honom var det ju typ så med allt han gjorde. Gud vilket geni. Ett omoget och ibland barnsligt geni, men likväl ett geni. Vissar artister uppskattar man ju för att de strävar efter något som alla vet att de inte kan uppnå (t.ex. Kevin Rowland som aldrig kommer att sjunga så fint och skriva så bra låtar som de han älskar), men de riktiga GENIERNA uppskattar man för den musik som de verkligen lyckades få ur sig. Hur många rappare passar in i den kategorin? Kanske Kool G Raps första skivor, kanske Nas första, möjligtvis Rakim. Men alla de stagnerade. Biggie bara fortsatte att utvecklas, blev bättre och bättre. Och han rappade bättre än alla de jag nämnde.
Fast det är inte bara Biggie eller hiphop jag tänker på. Jag blir helt KNÄCKT när jag tänker på Schubert som inte blev 30 år eller Mozart som blev 35. Tänk om Mozart hade fått leva i 20 eller 30 år till, hur mycket hade han inte utvecklats då? Fortsatt med den mörkare och mer allvarligare banan efter sitt Requiem, gjort tyngre saker, saker som hade fått hans tidigare "mästerverk" att framstå som bagateller? Eller Schubert som gjorde så sublim pianomusik. Shit vad jag hade velat höra de verk han hade skrivit som 50-åring.
Och jazzen. Clifford Brown, Scott LaFaro, och åh gud, Charlie Parker. Tänk om han hade fått leva och fortsatt göra musik under slutet av 50- och hela 60-talet... åh jag klarar inte av att tänka på det, jag mår så dåligt. Och alla andra - Otis Redding, alltså glöm all jävla Commitments-soul, han höll på att utvecklas till en LÅTSKRIVARE när han dog, influerades av typ Beatles, han hade kunnat bli som Sam Dees på 70-talet. Nick Drake, jag hade velat höra hur han hade stämt sin gitarr och vilka melodier han hade haft i i huvudet under många år efter 1974. Vafan... varför var alla tvungna att dö så tidigt?
Ni hör - jag tänker bara på mig själv. Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, jag älskar den här jävla musikskiten så mycket. Jag är otacksam, jag är omättlig. Men hur är det tänkt att man ska reagera när man får en sekund av briljans och oändlig skönhet, och sen rycks det bort från en? Jag kan i alla fall inte fixa det.
Tänk om Aaliyah inte hade dött. Jag blir helt knäckt när jag tänker på det. Timbaland slutade mer eller mindre att fungera efter det. Han var på topp 2001, han hade inte begränsningar, hans beats var out of this world (FATTAR ni hur briljant till exempel beatet till Bubba Sparxxx "Ugly" fortfarande är?). Sen dog hon, den underbara, den enda, och all glöd slockande. Inte över en natt, men ändå. Efter det orkade han inte vara kreativ och djärv längre. Han lekte lite med old school-minimalism, men det var aldrig seriöst. Nu är han trött och oinspirerad. Det är slut. Det var inte bara en utan två fantastiska artister som dog augusti 2001.
Hackade lite på dig när precis börjat blogga, men jag har fan gjort en helomvänding. Visst neggar du en del, men du har fina poänger. Skit bra!
Tänkte på det där med Biggie, vad gjort om han fått leva.. Jag är oxå ett stort fan av honom. Jag brukar tänka att det som gjorde honom till et geni och så lysande hänger kanske ihop med varför han dog som förbannat tidigt. 'The mind cannot forsee its on advande'.