Det var visst länge sen jag gjorde det jag är här för: att sätta dumma musikjournalister på plats. Snart är nästa nummer av tidningen Sonic här, och jag förbereder mig för att ännu en gång slänga blaskan i golvet och säga "vafan...!". Men innan dess, en uppvärmning.

Jag önskar att jag slapp ha en åsikt om Sonic, att jag slapp läsa skiten. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker om att det dimper ner en musiktidning i brevlådan med jämna mellanrum, en tidning som åtminstone i teorin berättar om det som är nytt som är bra. Och även om femton av arton låtar på deras cd alltid är kassa så är cd:n värdefull. Det handlar om att know your enemy: att få sina fördomar om skitband som Death Cab For Cutie eller Black Rebel Motorcycle Club bekräftade, att veta vad man snackar om när man dissar dem.

Sen så är det alltid kul att läsa vad Johan Jacobsson har att skriva. Honom kan man (oftast) lita på. Och Martin Gelin är bra även om han gillar typ allt. Själv hatar jag ragga och reggaeton lika mycket som jag älskar R&B och hiphop.

Men det är de andra på tidningen som är de verkliga bovarna. Rockrävarna Pierre Hellqvist, Håkan Steen och Anders Dahlbom. Speciellt den sistnämnda är en fullkomlig idiot som slentiranmässigt gav R. Kellys "Happy people / U Saved me" en åtta i betyg utan att verka ha fattat någonting om det mästerverket eller om mannen som skapade det. Vilket för oss in på ännu ett ämne: Sonics slentrianmässigt hyllande och inkvoterande av svarta artister. Såhär är det: Sonic-männen är rock- eller indierävar, men de skäms smatidigt lite för det. De vet att det inte är helt rumsrent att BARA gilla Håkan Hellström och Ryan Adams, därför försöker de nervöst få med i varje bisats att de faktiskt älskar Missy Elliott eller Dizzee Rascal eller vem som helst som är på tapeten. Men det är så ytligt gjort att man mår illa. De ljuger ju för oss. De lyssnar inte på dead prez (etta på årsbästalistan år 2000) idag, de umgås inte med Timbalands rytmer i sina hem.

Hur jag kan veta det? Därför att när de skriver om sin älskade rockmusik kan de beskriva den nyansrikt och på djupet, de behandlar den med respekt och kärlek. Detsamma kan inte sägas om hur de skriver om hiphop (undantaget Emil Arvidsson och Sebastian Suarez-Golborne, men den förstnämnda har snöat in på tysk tekno den sistnämnda skriver hellre om annat nuförtiden). Så jävla ytligt, så jävla klyschigt, så jävla dåligt. Ingen av de "riktiga" journalisterna på Sonic vill ju ta i hiphop, så de anlitar någon annan, och de kan inte veta om han har koll eller ej, och det har han inte, och det struntar de i. Patrik Svensson är helt okej, men lite konservativ och pk i sin smak. Dessutom dissade han Jungle Brothers, hur kunde han, deras andra skiva är ju den bästa från hela Native Tongues-eran (om man som jag räknar med att den övergick i något annat efter "De La Soul is dead").

Värst av alla, ja värst i hela Sverige är Markus Larsson. Han är riktigt vidrig. Han tror att han är den första i Sverige som upptäckt soul och att han måste förklara för läsarna att det faktiskt är bra musik. Han skriver så ENORMT klyschigt om "känsla", "gospel", "ena foten i gatan och den andra i kyrkan" och andra saker att det är helt sjukt. Han har ingen distans! Ingen alls. Han skäms inte ett dugg när han snor formuleringar och tankespår från andra journalister och tidnignar, alltså det är klart att man måste få inspireras, men det här är ju löjligt, han tillför inte ett gram nytt. Han skriver uppblåst och överdrivet, slår på stora trumman utan att själv fatta varför. Han gör det för att det är kul. För egentligen - EGENTLIGEN, när allt kommer till kritan - vill han bara lyssna på Bruce Springsteen (eller Håkan Hellström och Moneybrother när de låter som Bruce Springsteen) och bli sentimental. Allt är bara en fasad. Han gillar svart musik för att det är kul att gilla svart musik. Innerst inne är han bara en gubbrockare från Kiruna.

En gång skrev Markus Larsson: "Beastie Boys är musikvärldens motsvarighet till Galenskaparna & After Shave". What? Vad var det? Skulle det vara roligt och träffsäkert? Det är en sak att Beastie Boys inte är särskilt bra. Men det där var ju bara pinsamt. Det är ett talande exempel på hur taffligt det blir när Sonic ska försöka ha humor. Det går ju inte: som vi alla vet har gubbrockare ingen humor. Samtliga av deras bildtexter har skrikit av humorlöshet (utom en: "Vad fan håller du på med, Lionel?"). Om de inte stulits från Pop, typ fastlimmad-i-någonting-skämt.

Sonic har redan från början utformat sin tidning så att det är omöjligt att inte jämföra med Pop. Vad är den viktigaste skillnaden? Givetvis att de inte har en Andres Lokko. Vad får detta för konsekvenser? Två saker: avsaknad av en ideologi, och avsaknad av humor. De har inget mål, inget enhetligt spår, inga ambitioner förutom att få träffa Jack White öga mot öga. Det finns ingen som håller vid rodret. Årsbästalistan förefaller vara helt demokratisk, vilket leder till att Mattias Alkberg BD bisarrt nog valdes till den bästa skivan 2004. Är det ett skämt? Nej. Samma år som Khonnor och Madvillain och R. Kelly och Jens Lekman (bara för att nämna några) gjorde makalösa skivor. Det är skandal. Ska man säga något positivt om det så är det att det är ärligt. Jag blir mer upprörd när de ängsligt väljer Dead Prez eller Missy Elliott till årets skiva, utan att mena det.  Det är ju så konservativt att det gör ont i kroppen: en svettig spontan punkpopskiva från Sverige är det bästa som 2004 har att erbjuda. På skivbolaget Planekonomi ("kommunism, det är ju jäkligt fint egentligen"). Tjena.

Jag ber att få återkomma med kommentarer på deras topp 50 låtar från 2000-talet-lista.