Ibland funderar jag på vad alla artister som inte lever på sin musik gör for a living. Minns en intervju som Mats Nileskär gjorde för några år sedan med en svensk rappare som typ var bra men rätt okänd. "Vad jobbar du med?" frågade Mats, och man riktigt hörde hur killen skämdes när han berättade att han var sotare. Det var så sorgligt. Som om hans rap life-drömmar gick upp i rök så fort han tänkte på hur vardagen såg ut.

Ibland funderar jag också på vad alla bloggare gör for a living. Vet ni vad jag gör till exempel? You think you do, but you don't, och det är gött. Men det slår mig att de flesta bloggar jag läser - och de bloggar som brukar diskuteras mest - görs av etablerade journalister. Hur kommer det sig? Den här idén om att bloggen är underdogens röst, är det bara skitsnack? Linda Skugge, Martin Gelin, Kjell Häglund, och så vidare, varför är det deras bloggar som är så viktiga, de har ju redan sin mediala makt? Det här kanske är old news, men ändå.

Men det är därför jag gillar Märta Myrsteners blogg. Hon skriver för DN och är etablerad, men samtidigt tycker jag att hon har kvar det andra perspektivet, fanzine-entusiasmen eller vad man ska kalla det, det är gött som fan. Men det är ändå rätt roligt nu när DN har bloggar på sin hemsida. Det blir liksom två världar som clashar, först ser man en länk till en städad och värdig Henrik Brors-analys, sedan Kristoffer Poppius som använder ett helt annat språk - bloggspråket - avslappnat, personligt och fullt av svordomar och personangrepp. Hur länge kommer det hålla innan chefredaktören får panik och kapar av bloggarna?

PS Jag har skrivt en artikel om att åldras i popvärlden, den finns på www.digfi.com nu. Lång som fan som vanligt, förlåt, jag ska skärpa mig.