Förlåt, vill inte låta som en pinsam fjortis-kvasi-revolutionär som lyssnar på Primal Scream, men jag blir bara lite provocerad. Det är okej att tycka att Pinochet var en fin och hedervärd person. Det är alltid okej att skriva om historia. Anything goes. Postmodernism. Och de som mördades och de som släpptes ut ur flyplan över Stilla Havet finns inte längre. Att de inte finns, finns inte längre.
(EDIT: Okej jag ska inte underskatta svenska media totalt, nu har jag läst lite och Nathan Shachar på DN skriver ju ändå att Pinochet var sjuk i huvudet, och Sydsvenskan hade nyheten som förstanyhet. Förlåt, ska inte bli så dramatisk. Men det är ändå skrämmande, hur lätt det är att desarmera och reducera Pinochet till "han som styrde under de där åren". Allt som krävs är lite selektiva fakta och noggranna formuleringar. Vi har ju inget domslut från ICC. Vi har inte ett skit.)
(Sjukt förresten att DN hade fucking Fuglesang som förstanyhet idag. Populism.)
Angående Thatchers uttalande så hade CM en teori om det mest bara var en sak hon sa för att jävlas med folk - hennes läkare har ju förbjudit från att i princip lämna hemmet och maken är död så hennes enda resterande nöje i livet är att försöka reta gallfeber på vänstersympatisörer genom Reuters och AP. Fast å andra sidan kan jag tänka på en miljon anledningar till varför hon skulle kunna tycka att Pinochet var en rätt soft snubbe.